Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 3

stänga sig från boningarna; den är för tjock, så att säga, för att komma in genom dörren. Don är däst som John Bull sjelf, när han ätit för mycket och druckit för mycket porter. Den är en tungsint herre, men tål dock äfven ett godt skämt, när den tittar glosögd in genom fönsterrutan, bakom hvilken John Bulls familjemedlemmar sitta församlade kring kaminelden i allsköns trygghet och trefnad. Slutligen nästan vänjer man sig vid det otympliga, efterhängsna spöket, Af en annan beskaffenhet är dimman, som vältar öfver den stora ryska staden, när höststormarne rasa i Finska viken, de tusen regnfylda finska insjöarne kasta sig genom det dånande Imatra i Ladogas innanhaf och Ladoga, uppsvälld, häller ur sin jätteurna i den växande Nevan, som åter påfyller de blott till hälften utsinade källorna i kärret, ur hvilket staden reser sina husrader. Ur flodens bädd, ur de sanka kanalerna, ja, ur sjelfva marken under fötterna upphvirfla massor af töcken, blåa som krutrök, isande som frossor. De samla sig i källrarne, de genomkyla golfven, tränga sin ukt in genom väggarna, sprida en outsägig otrefnad, så väl inne som ute. Ständigt oro, i stormande rörelse, förändra de oupprörligt gestalt, jaga fram, än som bevinsade vidunder, än som tallösa ryttarehorder himmelshöga skyar af dam, än som jättevöljor, hvilkas kammar stiga öfver de högta kyrk-kupoler. Ibland tyckas de skingra ig, man vet icke hurn eller hvart; men i lästa ögonblick fortsättes äter samma fi måtliga, vilda lek. Plötsligt dåna kanonskott. Det är ett ecken att floden stiger, att staden hotag ned öfversvämning. Nu begynner ett hemskt if. Invånarne stirra förfärade ut i dimnan, som ömsom föregycklar en strandlös