Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 3

Då glänser jättestaden i fruktansvärd prakt. Gator och platser genomlöpas plötsligt af eld, snömattan glöder, palatsen brinna i ändlösa rader, juveler gnistra i luftiga festoner på murar och kupoler, och röken, som stiger ur skorstenarna, sväfvar genom luften som silfverstoder. Altlyser, strilar, bländar. Men ett omärkligt vinddrag smyger fram, och midt i armarae på denna msgiska skönhet stockar sig andedrägten, svartnar kinden, stelna lemmarne. Denna prakt är dödande. Sådana morgnar uppgår kölden till 40 grader och mera, och månget lik anträffas då stelfruset på trapporna till palats och kyrkor. Kanske inbiliar klimatet sig godtgöra denna vinterliga stränghet genom att under den korta sommaren beskära staden 38 graders värme, hvilken emellertid gör invånarne förtviflade och hundarne galna, Ingen, som icko sjelf haft erfarenhet deraf, kan dock göra sig en föreställming om den lysterhet, som ibland om höstarne beherrskar den stora staden, der så många varelser hafva ett hem, gå många oroliga hjertan zlappa. tade sammansättning af mist och rök, är visserligen en melankolisk företeelse. blyhatt öfver föremälen, trotsar soloch lyktor på en gång, låter skära sig med knif och äta sig med sked, i fall man så önskar. Den skubbar sig mot murarne, på hvilka len qvarlemnar sin smutsbruna färg, den rullar sig kring benen på vandrarne, som i nilliontal störta fram genom verldsstadens sator. Den är en polyp, i hvars tentakler oan kan bugga, skära, borra, utan att detta En London-fog, denna verldsberykLon-) londimman är tung, tjock, hvilar som en! ;ekommer odjuret det allra ringaste. Lonlon: fogen hägnar dock icke andra fasor, än lem äfven solen lyser på. Den låter ute