Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 3

i det måttlösa. Gatorna hafva bredden af torg, torgen äro stora som fält. Vid dessa jättegator, kring dessa ödsligt vidöppna platser stå husen uppradade i ändlöga, snörräta linier. Nästan hvarje hus är stort som en kasern, praktfullt som ett palats. Dessa kasern-palatser upprepa oupphörligt hvarandra. Öfveralt samma storhet, samma prakt. Tillika ser alt helt nytt ut, nyss rappadt, nyss pästruket, nyss glänsande fernissadt. Det förefaller som om alt sammans framkallats af en och samma vilja, efter ett och samma mått, ett och samma jättemönster. Man häpnar vid första anblicken, men i det nästa isas man vid denna lysande enformighet, denna glatta prakt, denna stela storhet. För att icke vara orättvisa, må vi anmärka, att dock icke all omväxling i saknas. Ur detta stenhaf uppsticker en mängd kyrk-kupoler, liknande mast-toppar från oformliga,isank borrade fartyg. Dessa kupoler, som alltid förekomma gruppvis: en : stor i midten och fyra mindre rundt om-j kring, dessa kupoler äro icke alle sammans förgylda; en del af dem är grönmålad. När vistern råder, när kölden belagt floden med tjocka ishvalf, marken är inhöljd i snöns evepduk, dimman vid nattens inbrott elesnar till en genomskinlig slöja, stjer norna blinka frän det mattblåa hvalfvet och månen silar ett dödsblekt skimmer genom dimfloret, då företer staden i sanning j en underbar anblick. De breda gatorna, del. vida öppna platserna glänsa i blågult fos-!. forsken. Byggnaderna se ut, som vore del: uppförda af blånande snö, kupolernpa af isl: Det är icke mera ett hem för menniskor. ; Det är en stad för snöns, isens, köldens1 andar. Men scenens karakter förändras, !! Dimman försvinner, luften blir klar och so-4 en rinner blodröd upp vid himlaranden,(