Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 2

blommorna, då de närmade sig boningshuset. De skulle kunna göra äfven våra stora, dystra rum något gladare. Doktorn log, men svarade ej något. Bonisgahnset, som låg i en sluttning och hade framför sig en vacker, fin gräsplan, var bygdt som en villa, litet, hvitmåladt och trefligt, med alla salongsoch förmaksfönsterna öppna åt en veranda, rikt grönskande af välluktande klängväxter, jasmin, kaprifolium och rosor. Vid tröskeln stannade doktor Cameron och sade högtidligt: Må Gud välsigna vårt nya hem, min lilla hustru. Hon såg upp, både förvånad och bestört. Vårt hem... ack, James! Ja, den sommarbostad, hvarom du bad mig, svarade haa; derefter tog James Cameron barnet ur sköterskans armar i sina, och Winifred och han inträdde nu i huset, inträdde deri leende och med en välsignelse, för att gå derifrån... huru ? I den vackra lilla salongen, sk enkel och hemtreflig med sin blommiga matta, sina hvita nättelduksgardiner och sitt väl försedda blomsterbord, funno de tebordet i ordning, tack vare Graces anordningar. Den sistnämnda var för tillfället mindre stel och barsk än vanligt; och den oskyldiga lilla öfverraskningen var väl icke något, för hvilket man behöfde taga på sig en bister uppsyn. Då Caroline Drugh ett par dagar derefter hörde Winifred med en hos den sistnämnda ovanlig värme yttra sin förtjusning öfver sitt nya hem, beskrifva dess skönheter, deras första ankomst dit och sin mans högtidliga välkomsthelsning, vände hon bort sitt ansigte och teg. För första gången på länge drog hon icke någon otillbörlig för-!