Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 3

särskilåt skulle både tragedien och sedekomedien stå sig mycket slätt, om de oj finge behandlaindividuella synder och sociala lyten — naturligtvis dock alltid så, att sedligheten cch rättvisan komma till haderg. Det förevarande styckets motiv, vare sig man deri ser en framställnivg af de olyckliga följder, som en synd alltid måste medföra, eller af den möjlighet till Bterupprättelse, som måste finnas äfven för den djupast fallnp, hvilken i ödmjukhet och allvar söker en sådan, syneg osa visserligen icke böra ur några sedlighets-, eller kanske snarare anständighetsgrunder, uteslutas från kretsen af de ämnen, som den dramatiska författaren kan upptaga till behandling. Men gör han det, måste det ske med till börligt allvar, ty till skådespelets art och afsigt hör att, såsom mästaren Shakspeare säger, visa lasten dess egon afbild, Hvarje försök att kringgb sanningen elier genom öfversockring med gqvickheter och lustigheter fråntaga henne sin bitterhet är ett fel, soxa kan hafva den betänkliga följden, att äskådaren ej klart ioser hvad som är rätt eller orätt. Vi frukta att författarne till Markisinnan, hrr Eag. Nus och Ad, Belot, hatva begktt detta föl. Grunden till de förvecklingar, stycket innehåller, utgöres af felsteg, som ligga längt borta i tiden, ty de hafva hogåtts mer än tio år före dramats början. Höärl har man velat se ett fint drag, emedan folstegen härlgenom beröfvag en stor del af den stygghet, som skulle vidlåda dem, om de med åskädlighet framstäldes. Men å andra sidan gå de härigenom förluatiga om den afsky, som de böra väcka, liksom ock medlidande; för dep gkuldbelastade, kämande individen försvagas derigenom, att vi gen insigt oga i motiven till hans sedliga