Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 3

efter annan bjudas åt en man, som i sina bättre ögonblick älskar henne, men dock förskjuter henne. Fröken Lindqvist är, hvad bon bör vara, en ljus och älsklig nordisk tärna och iagenting annat. Bland bipersonerna är den unga Jedvard Knutson tecknad med förkärlek och originalitet, och det är otvifvelaktigt skada, för karakteristiken både af honom och Mechtildis, att andra aktens första tavlå i fängelset är utesluten. Han har erhållit 3 god representant i hr Axelsson, som i denna sol ytterligare stärkt de förhoppningar, ban ingifvit, om att kunna blifva en karaktyrsskådespelare afen något högre uppfattning än rontineng. Hr Sandstedt är en klumpig Peder akbot, hvaremot hrr Jandvik och Ölsson som de båda skaldarno äro förtienta af alt beröm. Hr Ohri stiernsson är icke häller illa på sin plats som riksgrefve, mon hans drägt mer än lofligt pjaskig, hvarigenom den kontrasterar mot den i öfrigt ganska praktfulla uppsättningen. Spelårets andra nya spektakel har till pidce de resistance en ny fransk 4-akts komedi, Markisinnan-, hvilken — qvick och underhållande, 2omden är, i allmänhet särdeles väl utförd och mottagen med mycken viälvilja från publikens sida — synes kunna komma att hålla sig uppe rätt länge. Trots styckets stora förtjenster med afseende ä en fulländad teknik och en verkligen spirituell dialog, äro wi dock ieke fullt på det klara med frågan, om dess rpptagande utgör någon verklig vinst för vår dramatiska scen. Det är dock icke sjelfva ämnet, som ingifver os: några betänkligheter: tillyaron af synd och last är så konstaterad, att det skulle vara en alt för stor vare sig klemighet eller till gjordhet att icke vilja veta af dem såsom föremkl för konstnärlig behandling, ock