Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 2

lr pandet af om sjelfständig norsk dramatik. Sanningex kräfver likväl det erkännandet, att Karl Folkutige icko kan berömma sig af att hos allmänheten hafva rönt något gyanerligt varmt mottagande. Döevädjanden till hennos fosterlandskärlek, som der förekomma, hafva visserligen, sksom fallet med dylika plägar vara, för ögonblicket något höjt stämningen, De vackra jyriska m0menten hafva väl ockek framkallat ett visst intryck af välbehag. Men dessa djupa, an den resande och frigörande affekter, som ett. stort drama bör verka, hafva nästan fallständigt uteblifvit. Det är visserligen möj: ligt att dessa i rikare mbtt skulle infunnit sig, så vida utförandet varit bättre, än nu på en och annan hand var händelsen, Vi äro dock böjda att tro att sjelfva skådespelet lider af sådana brister både i dramatiskt och historiskt afseende, att skälet till pa blikens likgiltighet eller matta bifall ligger hos dessa, Valet af junker Karl eller Karl Folkunge, gom förf. kallar honom, till hjelte för en dramatisk dikt på historisk grund kan, då det ju icke är fråga om skapandet at ott strängt tragiskt drama, på det hela anses såsom ett ganska lyckligt grepp. Han till hör nämligen ett skede i vår historia, som är ett af de intrestantaste och på konflik ter rikaste: ett samhälle, som hålor på att utbyta enkla och råa former mot mera ordnade, men hvarinom ännu vilda krafter brottas med hvarandra, såsom sjelfrådighet hos bönder och herrar och främst stt osläckligt inbördes hat inom den mäktigarts slägten ilandet, hvilket gifver sig utbrott i iömeka stämplingar och öppna strider — se der den bakgrund, mot hvilken dramats hjelte framträder, och som väl knappt kan tänkas fördelaktigare, så vida nämligen denne är i be