Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 2

utgjort hindren för styckets fullständiga framgång, ej — såsom fört, i det förut åboropade förordet föreställer sig — den öfrervägande subjektivitet, som der gör sig, gällande. Subjektiviteterr har i det moder pa dramat ett stort utrymyne sig tillmätt men den måste vara ett uttryck för en v erklig kar raktor ledd af em klar tanke, ! cke af hugskott, ty då händer sig att man måste nöja sig med ord, eri, ord, i f.tället för en i subjektets eget väsen grur,dad, konseqvent mot. sitt mål löpande hane sing. ? Utförandet af stycket Iemnar, såsom sagdt, åtskilligt öfrigt att önska, men kan för ingen det kallas dåligt. Den yttre bild, hr Swar8s7, lemnar at en svensk hjelteyagling från Folkungaurnes tid, är väl något olik åen föreställving, man i allmänhet gjort sig Orx en sådan; men det oaktadt torde hans uppfattning at den Karl Folkunge, skalden här tecknar, börs erkännas för obstingadt riktig, särdeles sådan den framträdde i dem framställning deraf, som han gaf vid tredje representationen af stycket i våras. Fan utvecklade dä, särskildt i tredje aktens så ädelt tänkta och väl gjorda slutscen, icke blott en kraft, utan ock en verklig inspiration, gom både hos honom och öfver hutynd på vår scen äro ganska sällsporda och der-för alltid skola höra till våra bästa minnen från hans vackra konstnärsbana. På sarema gäng vi tacka honom för den stora njatning, han denna gång beredde sin publik, må:ate vi erkänna att hans framställning vid äg andra tillfällen, då vi äskådatstycket, varit . vida svagare, troligen till följd af mind 3 lycklig fysisk disposition. Hr Hansson gå f. ver deremot en rätt ståtlig yttre bild at Bjäibojarlen. Om någon egentlig karak ,o. ristik kan, i fråga om denna figur, lik; som om denne skådespelare, knappast blifva tal,