Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 2

sittning af en deremot svarande storhet. Om dennes person vet man genom historien icke synnerligen mycket, men hvad man vet gör honom framför ötrige folkungar till ett mål för sympati, hvarför han också förut varit föremål för episk behandling, både i bunden och obunden stil. På grund af denna omständighet har skalden fria händer att dikta åt sin hjelte både karakter och öde, hvilka dock icke få stå i strid med den historiska karakteren hos det hela. Huru har nu fört. begagnat sig af dessa fördelar? Karl Ulfsson är hos honom en ädel, ridderlig och lättsinnig yngling, som tager dagen, som han kommer, utan något bestämdt lefnademål, och, då man visar honom ett skdant, önskar han att det Icke måtte vara något stort, ty dortill räcka hans krafter icke till. Och att detta verkligen är fallet, deri ligger, enligt vårt förmenande, en bland styckets störata svagheter. Hans karakter saknar konsegvens, han vacklar hit och dit, utan att tält veta hvad han älskar eller hatar: han utbyter sitt land mot ett anvuat och öfvergifver sin barndoms brad för en annan qvinna; de bragder, han gör, gifva honom dock ej den ära han söker, och den nya stjerra, han följer, förmår aldrig fullt utplåna minnet af den ljusa färnan i norden; på väg att förråda sitt land — för att hämnag de oförrävter han Haft och vinna den ficka han knappt mera älskar, fost hon bernsar bans sinnen och såsom en hämndens genius leder hans handlingar — vaknar hav upp till fallt medvetande om hurn högt han dock älskar detta land, der hans vagga stod; och han skyndar dit för att, såsom en deus ex machina, rädda sin dödsfiende och derpå, sedan den ena at hans älskarinnor dött för honom och han för andra gången afstått från den andra,