Aftonbladet – 17 oktober 1874, sida 3

ordnade skulle vara det bästa, men nu hade miss Drugh gifvit henne andra id6er; på samma gång hon således medgaf, att hon kände sig svag och längtade efter ombyte af luft, nekade hon bestämdt ati resa så längt från hemmet. Willie kunde sjukna, oeh hon skulle känna sig så ensam; nej, då hade hon tänkt på något annat! O, så tret. ligt, så innerligt trefligt! — om han bara ville gå in derpå — något, som skulle göra henne så lycklig; henne och den lille gossen med. Stackars liten! han var så sjuklig och så blek, så olik andra siuå barn. Hon talade sakta och med ett uttryck af oro i sina stora ögon. Doktorn böjde sig: fram öfver hennes stol och betraktade länge och oroligt barnet i hennas armar. Just emedan han: sjelf aldrig fordrade öm omvårdnad, var det rörande att se, huru angelägen han var att bereda den ömmaate värd åt denna späda varelse, hans och Winifreds barn. Mycket fans ej, som han ej skulle hafva beviljat henne, då hon hade deras barn i sing armar, Då James Cameron nu såg på den ena efter dea andra at de två, båda så bleka, spensliga och magra, kände han både smärta och medlidande, Hvad är det, som skulle göra dig och barnet lyckliga, Winifred? Hon vände sig till honom mej ett ansigte, strålande af hopp, Ack; vill du verkligen gifva mig det, James? Jag vill ha ett litet hus vid Richmond, en, liten. villa od en trädgård. Jag har aldrig egien trädgi — jag, som så mycket älskar blommor, och gossen kunde der vara ute ifria luften, och jag skulle icke vära rädd, ty du vore så nära. och kunde alltid komma ut och helsa på oss, och vi Kunde få stadtia der hela sommaren, och jag skulle vara så lycklig, 6 lycklig!a