Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 3

verkligt god, och ju mer ni blir bekant med honom, dess mer måste ni äfven älska och vörda honom. Så... verkligen? Carolines ton var kall och tankspridd; hon stod ännu och lekte med det svarta bandet. Ni vill ju komma? Säg ja. Ja, jag kommer. Ruth hörde talas om det öfverenskomna besöket med ett stygn i hjertat — ej af fund, men af saknad, derför att icke äfven hon kunde få se den sköna, unga makan och hennes lilla barn samt det hem, der han lefde och var lycklig. Ja, lycklig, hur kunde han vara annat, omgifven af alla dem han älskade? Om Ruth kunde få se bonom sådan, skulle hon känna sig glad; han skulle då ej längre, som hittills, förefalla henne såsom stående alldeles ensam. Jag är glad öfver att ni reser dit, sade hon till Caroline, då hon hjelpte henne att kläda sig; och hon talade, nu som alltid, sanning. Men när Ruth sög henne åka bort i mrs Leighs vagn, intogs hon af en ljup känsla af ensambet, och med en suck ktervände hon in i förmaket till de arbeten, som der väntade henne: att sy, stoppa och laga gammalt linne, Åh, hvad har ni gjort med er, min unga vän ? ljöd mrs Leighs röst, då Caroline inträdde i salongen vid Rutland Gate, der tanten och Miriam väntade på henne. Jag har aldrig sett er så vacker! Detta utrop vär icke häller obefogadt; Caroline var vacker och likväl var hennes toilett ganska enkel: en klädning af svart siden, en rad stora perlor kring halsen och — att bära under vägen — en stor, svart spetssjal, likoande en spansk mantilla, kastad öfver hufvud och axlar; men hennes kinder hade färg, och deras rodnad förhöjde den feber