Aftonbladet – 16 oktober 1874, sida 2

DIVURKUVU UC I0 UKL. Stockholms Dagblad gör i dag ett litet försök att förtaga intrycket af våra framställningar mot det sätt, på hvilket Stockholm—Vesterås—Bergslagens järnvägsbolags angelägenheter blifvit af den hittills varande bolagsstyrelsen handhafda, och hvilket vi för vår del funnit sådant, att det manar till största möjliga varsamhet då det är fråga om att inlåta sig i något nytt aftal med ett sålunda administreradt bolag. Dagbladet söker till en början visa, att de utvidgningar af den ursprungliga planen, som föranaledt de uppgjorda kostnadsberäkningarnas öfverskridande, endast uppgå till ett värde af 1.376,000 rdr, under det förfändrade prisförhållanden vällat en brist af 1,934,550 rdr, och förmenar D. B., att icke nägon förebråelse bör kunna riktas mot bolagsstyrelsen, för det hon med förstnämnda 1.376,000 rdr ökat anläggningskostnaden, då dermed varit afsedt att gifva banan ökad soliditet och större trafikförmfiga. Vi skulle vara redo att gifva D. B. rätt häri, men under två förutsättningar: dem ena, att det vore ådagalagdt, att banan icke kunde ha fylt sitt ändamål, om den utförts efter den först uppgjorda planen; den andra, att bolaget egt eller haft utsigt att kunna förskaffa sig tillgångar till utvidgningarnas bekostande. Hvad nu först angår behofvet af förändringarna, så kunna de omöjligen betraktas såsom oafvisliga, då alla vederbörande, som haft att pröfva den första planen, funnit den samma utförbar, och det kan såsom fullkomligt säkert påstås, att banan skulle ha blifvit en mycket lysande affär, om hon erhållit en trafik så betydlig som den, hon, anlagd efter den första planen, kunnat besörja. Heunes finansiella ställning hade då varit sådan, att det varit den lättaste sak i verlden att anskaffa penningar till förbättringar och utvidgningar, som kunnat framdeles visa sig behöfliga. Vi förmoda för öfrigt, att icke ens D. B. skall bestrida riktigheten af vårt påstående, att en bana, bygd efter den första billigare planen, men som funnes till, skulle ha en större trafikförmåga än en annan, ämnad att erhålla den största möjliga soliditet, men som har det enda lilla felet att icke finnas och icke kunna åstadkommas. Hvad äter beträffar vår andra förutsätt ning, den nämligen att bolaget skulle ega eller hafva uteigt till att kunna förskaffa sig tillgångar till utvidgningarnas och förbättringarnas bekostande,innan de beslötos och vidtogos, så vet hvar och en huruvida detta vilkor här uppfyldes. Den fnilständiga ruin, hvari bolaget befinner sig, så vida icke staden. tager det under armarne, är ett tillfyllestgörande bevis på huru dermed förhöll sig. Vi vidblifva således vårt påstående, att den, som företager utvidgningar och förbättringar i ett företag, som han har svärt att utföra redan efter en billigare plan, den handlar hufvudlöst. Om någon hölle på att uppföra ett hus, som han ämnat täcka med järnplåt, men komme på den iden att han i stället borde förskaffa sig ett koppartak, så blefve detta ostridigt en förbättring af byggnadsplanen och en borgen för större varaktighet hos taket, men om byggherrn samtidigt finnes icke ha medel att skaffa dörrar, fönster och golf i huset och hvad annat som behöfves för att göra det beboeligt, så skulle ingen tveka att kalla honom en dåre. Månne järnvägsbolagets styrelse, som handlat alldeles på summa sätt, kan sägas hafva handlat klokt? Låt nu också vara, att bolaget, genom omständigheter, som det icke berodde på styrelsen att undvika, i alla fall hade råkat i förlägenhet; men innebär väl detta någon ursäkt för det styrelsen uppsåtligen ökat förlägenheten? Skulle det icke naturnödvändigt ha varit lättare för bolaget att anskaffa en felande mindre summa än den större? Och skulle icke den genom oförvållade orsaker alstrade förlägenheten ha manat styrelsen att, i stället för att slösa, tillse om någon möjlighet fans att spara? Styrelsens förfarande förefaller så oförnuftigt, att det skulle vara oförklarligt, om icke man trodde sig skymta en ledande tanke deri, och det är denna: Stockholms stad har redan ett så stort intresse i företaget, att staden icke kan lemna det åt sitt öde. Låtom oss derföre, medan vi ännu ha makten att handla och besluta, gifva åt företaget den utsträckning, som vi anse önskvärd. Staden kan då, när den på ett eller annat sätt måste taga det om hand, icke undvika att fullborda det så, som vi velat ha det. Är ett sådant tillvägagående värdigt? Är det samvetsgrant? Vi anse det icke nödigt inlåta oss i vidlyftigare polemik med D. B. i ämnet, ehura väl mycket kunde vara att tillägga. Vi skola i stället betyga D. B. vår erkänsla för den meddelade upplysningen, att för ett af hrr Tiden, Nordenfelt C:ni Jemnadt parti rails, liqviden till en del gått i qvittning mot af dem vilkorligt tecknade aktier. Det var just mot förnyandet af så beskaffade transaktioner med leverantörer, som vi ansågo oss böra varna, då vi framhöllo angelägenheten af sarantier för, att den nya aktieteckning, varom nu är fråga, må blifva en verklig och icke en fiktiv. Vi tillägga slutligen, att vi än i denna stund hysa samma ifriga intresse för ifråsavarande järnvägsförbindelse, som då vi tillstyrkte stadsfullmäktige att bevilja räntesaranti för den samma. Det är också deröre, vi djupt poklagongoch beklaga det sätt, varpå anläggningen birvit handhafd, samt inska att, då kommunen nu på ett eller annat ätt måste taga den om hand för att und rika både direkta och indirekta förluster, nan må betrygga sig mot det hittills vaär oefterrättlighetstillståndets fortfaande. Den cacialvatonskanliga kanoraccan