Aftonbladet – 13 oktober 1874, sida 3

tr ÄV TESEESSRNESIENNSNNERERANNN RNA ers tmtrsesnans at tee RA NN Aten af violer ännn icke alldeles var för Vv fyktigad. Uttröttag, men triamferande, jämförde han de båda brefven;, papperet, vällukten, I Stilen Vöro de samma, och lika voro äfven Tinltalerna i underskriften — M. E., Miziam ) idgestone. Det var således hon, äom hade II skrifvit det täcka, beundrande, känglofulla I bref, hvilket för ögonblicket jutresserat hojnom, men snart blifvit glömat. Han genomläste det ter, tänkte dorpå, och det satte hans hjerta och iabillningskraftt i låga. Huru väl erinrade han sig icke den dagen, då han hade emottagit det; genom en un derlig ödets nyck såg han henne samma. dag för förstå gången. Nu kunde han ej längre förvånas öfver hennes häftiga rodnad och förvirring. Han återkallade hennr för sina tankar, sådan som han såg hepne då och hade sott henne sedan; han kände en stark längtan att åter få se henne. Huru kunde han hafva varit så, kall och likgiltig i hennes närvaro 2 Intagande hade han alltid funnit henne; nu var hon för honom den enda älskvärda, En gnista kan ibland vara nog för att tända den häftig?ste låga; detta dåraktiga bref, utgjutelser af ett halit barpsiigt, rent och romzatiskt flickhjerta, var tillräckligt att i Oyrils bröst tända en eld, ej mindre stark, ehuru den kom så nastigt, å