Aftonbladet – 12 oktober 1874, sida 3

afstyrkandet, emedan han i det samma deltagit, och det hade han gjort, emedan han ej ansett lämpligt att komma fram med förslag, som hvarken vore nödiga eller nyttiga. Det framstälda förslaget vore nämligen icke nödigt, ty stadsfullmäktiges förhandlingar hade alltid varit ledda på bästa sätt, och man hade icke anledning beara att någon ändring derutinnan skulle framdeles komma att ega rum. Och förslaget vore icke nyttigt, ty just derföre, att öfverståthållaren sedan skall döma öfver besluten, bör han icke inlåta sig i diskussion och kanske gräl med en. korporation, som han är satt att kontrollera. Det för honom och för sakernas gång lämpligaste och ändamålsenligaste är att han får höra huru represontanterna för Stockholms stad uppfatta den fråga, som till behandling föreligger, höra, ej i behandlingen deltaga. — Vore ock, såsom den föregående tal. sagt, jämförelsen mellan Stockholms stadsfullmäktige och landstingen baltande, så vore för visso jämförelsen mellan Norrköpings stadsfullmäktige och Stockholms detsamma 1 ännu högre grad. Norrköping är blott en stad, låt så vara, en ganska framstående stad, men den är intet län, något som Stockholm med sin öfverståthållare, en konungens befallningshafvande, är. Så länge nu k. m:t ej afsagt sig rättigheten att tillsätta ordförande inom landstingen, lär han ej afsäga sig rätten att tillsätta ordf. hos stadsfullmäktige. Man hade såsom ett företräde å landstingens sida framhållit den erfarenheten, att k, m:t alt mindre sätter landshöfdingar till deras ordförande. Detta läte sig lättare göra hvad dem beträffar, hvilka blott sammanträda en gång årligen och handlägga små och ovigtiga saker, här deremot, vore förhållandet helt annat, och det vore derför icke nyttigt och icke nödigt att till k. m:t framkomma med ett förslag, som ej skulle komma att bifallas. Den föregående tal. hade sagt att förslaget nog skulle gå igenom om ett par år, om också ej nu. Den ena försäkran är så god som den andra, yttrade tal., och han ville säga, att k. m:t omöjligen kan medgifva stadsfullmäktige rätt att sjelfve tillsätta sin ordförande förr än han afsagt sig rättigheten att sjelf tillsätta landstingens. Må man derför, slutade han, icke komma fram och besvära k. m:t med förslag som hvarken äro nyttiga eller nödvändiga och hvilka icke skola bifallas. Hr Rossander invände att han och den föregående tal. sett frågan ur olika synpunkter. Han hade sett den från stadsfullmäktiges. denne från öfverståthållarens, och då grefve Björnstjerna från sin synpunkt funnit förslaget hvarken nyttigt eller nödvändigt, så funne tal. det från sin vara just båda delarna. Ty nödigt vore det, då vi fått en kommunalförfattning, att den fullständigt genomfördes, och nyttigt vore det att få öfverståthällarens deltagande i diskussionen, och detta icke blott från stadsfullmäktiges synpunkt, utan ock ur öfverståthållarens, hvars makt och anseende derigenom ovilkorligen skulle ökas. Det skälet, att stadsfullmäktige under nuvarande förhållanden gå helt och hållet förlustige öfverståthållarens arbetskrafter. insigter och förmåga vore änvu ej vederlagt. Den föregående tal. hade förkastat jämförelsen mellan Stockholm och Norrköping på den grund att Stockholm vore ett län. Detta blott ett slagord! Kan man ej komma med annat än en fras, ) är skälet ej vederlagt, jämförelsen ej obefogad. Stockholm vore en stor fabriksstad, Norrköping en liten, och hvarför den större ej skulle ega: samma rättigheter som den mindre, kunde tal. ej förstå. Det vore, slutade han, farligt för en stadsfullmäktig att, så som den föregående tal. gjort uttala sig om k. m:ts åsigter och vilja. ur nära man än stode k. m:t vore en sådan djerfhet ej tillåtlig. Trots grefve Björnstjernas försäkringar vore tal. för öfrigt öfvertygad om att k. m:t nog skulle bifalla en önskan i förslagets riktning, då den uttalades af en korporation sådan som Stockholms stadsfullmäktige. Hr Montelius ansåg det tämligen likgiltigt hvem som förde ordet inom stadsfullmäktige. Han instämde för öfrigt med hr R. i att andra personer väl skulle kunna finnas, som kunde sköta ordförandeskapet; men då det vore ett tungt åliggande att arbeta i beredningsutskottet, trodde han att få personer skulle ha tid och håg att åtsga sig ett dylikt ordförandeskap. Hr Edelsvärd ville icke ingå på frågans betydelse ur teoretisk synpunkt, men ur praktisk fann han, att man ju måste, om förslaget ginge igenom, tillintetgöra, neutralisera, den valde ordförandens krafter och förmåga lika väl som nu öfverståthållarens. Och då stadsfullmäktige till sin ordförande väl skulle komma att välja sin utmärktaste man, ansåg han vinsten tvifvelaktig. Frågan vore ju nämligen blott den, om let vore en af k. m:t eller af stadsfullmäktige atsedd persons krafter som finge vika. Man bade för tillfället ett exempel på olägenheten af att en af stadsfullmäktige förde ordet. Vice ordf. hade nämligen en gång förut, då denna fråga förevar, varit i tillfälle att lägga sina ord i vågskålen och det på ett sätt som åtminstone vertygade tal. om förslagets olämplighet. Nu re han bunden. Hela institutionen vore för rigt så -ny, att tiden att börja ändra verkligen ännu ej vore inne. Hr Björnstjerna ville icke inleda någon personlig strid, men frågade, om hr R. haft rätt, lå han sagt att tal. stält sig på öfverståthållarens sida. Utfallet mot tal. för det han djerfts säga hvad k. m:t skulle beslutai saken vore likaledes obefogadt, ty tal. hade blott haft len djerfheten att säga, och det djerfdes han ortfarande påstå, att k. m:t skall handla loriskt. Hr Wallenberg ansåg den föreliggande fråvan ingalunda vara en naken principfråga, ty nade han sett henne sålunda, skulle han ej ha motsatt sig hennes lösning så som förslaget åsyfade. Han hade nämligen förut lagt i dagen in åsigt om önskvärdheten af att råd lägande e i örsamlingar sjelfva fingo utse sin ordförande, å D lå han motionerat om att riksdagens båda kamar skulle erhålla denna rättighet. .Men stadsullmäktige intaga genom sin ställning till öfverståthållarembetet en helt och hållet exceptioell ställning bland rådplägande församlingar, ich dess förhållande till detta samma öfverståtållarembete vore för öfrigt sådant, att icke ringa lägenheter skulle uppstå, för den händelse öferståthållaren blott genom ett protokollsutdrag kulle få del af de öfverläggningar som bland tadsfullmäktige fördes. På öfverståthållarens rånvaro ur nämnderna, och särskildt ur beredingsutskottet, skulle ärendenas behandling ovilorligen komma att förlora, och kommunen skulle öra en förlust, om man afsade sig det inflyande på hans beslut, som man under de nuvaande förhållandena är i tillfälle att indirekt utfva. Ingen giltig anledning funnes för öfrigt H begära en ändring, hvadan han yrkade afag å det framstälda förslaget. 4 4 NW dr AO Ö BS m MD Hr Rossander tackade hr Wallenberg för att) an medgifvit att principen vore riktig, någoth: om af grefve Björnstjerna förnekats. Tal. villelse jerföre inskränka sig att bemöta den senare geiom att contra honom sätta hr W. Hvad åter eträffade hr Edelsvärds argumentation om att en valde ordförandens förmåga skulle Pentra: 8 iserag lika väl ;som den sjelfskrifnes, vore la jen onekligen rätt fyndig, men icke desto min-d re oriktig, ty den bäste ordföranden är ej all-gl id den bästa debattören. v Hr Sjöberg fäste till en början uppmärksamd eten på att det nu föreliggande förslaget urprungligen framlades under en vakans och emeing ersonlig syrtning skulle unna Ulltegar det låtå frågan då Iör andra än man ansåg lämpligt att — då under ett så-S: ant interregnun i j Lr sången komma under ompröfning. Han öfver. ji ick derefter till de uppstälda jämförel-!pce ernp mellan Stockholms stadsfallmäktige noch ndra institutioner och Ingå a j ville ahse jämförelsen med Norrköpings stadsullmäktige för exakt, borde man välkunna anse art om Man dök ån jen med Göteborgs vara det, ty dessa båda hade vi rån institutionens början haft samma nolitiskalm ättigheter, pämiigen ätt utse ledamötet i riks lagens I rna are. Då man ny trott Göeberg om att välja lämplig ordförande, hyaröre ej äfven tilltro Stockkolm detsamma. Rät.ta igheten för öfverståthållaren att deltaga I ia) 0 jussionen skulle göra hans ställning till stads-al ullmäktige bättre och kraftigare, och likaledes ti kulle sambandet mellan kommunalstyrelsen och äl fverståthållare-ämbetet vinna på förändringen. ör öfrigt borde en ämbetsmannabefattning så-)?C! an som öfverståthållarens, upptaga innehafvaens tid så, att han i estämhing såsom den exekutiva makt rämmande göromål: Man har, hvad ord kapet inom nämnderna vidkommer, exempel på tt ärendena gått sin gilla gång utan öfverståtcke kan egna sig åt för hans ar Or thefl be rande: pe or ållarens ordförandeskap derstädes. Under den jP! id som förftöt från kommunallagens utfärdande be en 21 Mars 1862, tillvid pass ivå år fenan ta i ar nämligen öfverståthållaren ejordförand ämnderna, och icke har man från den tiden nå) on sorglig erfarenhet om det olyckliga i att han j var det. Dessntom deltar hen in äfven nu