Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 3

nat, skall icke tillåta, att den oskyldige li der för den brottslige. Lemna alt i Hans händer. Han skall leda det till en god ut gång. Endast en gång, straxt efter sin arre stering, förrådde han en hög grad af själsoro; det var när han frågade, hvad doktor Westhorpe sade och om äfven han ansåg honom vara skyldig. Doktorn hade tagit saken lätt nog; han hade förklarat, att den gamle mannen var barn på nytt och kunde icke anses ansvarig för sina handlingar; om han förgifvit sin herre, så hade det skett derigenom, att han misstagit sig om medikamenterna. Vidare yttrade han sig ej. Gamle Simmons och James Cameron hade alltid varit goda vänner. Till en del torde detta ha berott derpå, att de voro landsmän, till en del! på att deras grundsatser och i många fall deras lynnen ötfverensstämde. Gamle Simmons var sjuklig, nästan lam, och söndag efter söndag kunde man se den unge läkaren stödja den gamle manners darrande steg på vägen till det skotska kapellet och böja sitt stolta hufvud för att uppfånga hvad som talades af den svaga rösten — böja det ännu djupare för att emottaga en välsignelse af den af gikt värk förlamade handen. Då James Cameron hörde, att Simmons blifvit satt i fängelse, uttalade han ej nå. gon protest deremot och sade icke ett ord till hang försvar, men han gick till honom. Sfinmons, sade han, skenet är emot er, men jag tror icke på skenet. Jag vet, att frestelsen är stark, och att pi är svag till kropp och själ. Är ni oskyldig, så äta ger jag mig er sak; jag är en man af heder och skall förmå rättfärdiga er.