Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 3

Doktor Westhorpe blef förskräckt. Han bade alltid räknat på gamle Lloyds afglng för att sjolf då göra lycka, och denne nye medtäflare, lika listig som oblyg, var bland alia menniskor den, som han mest fruktade. Och till råga på olyckan, kunde han icke bjuda öfver, ty, sösom en at? dessa sorglösa naturer, hvilka äro till öfverdrift frikostiga och gästfria, förslörade han alt hvad han förvärfvade, cch mer dertill ibland. Han råäåfrågade James Cameron. Hvyad skulle han taga sig till? Låt honom göra sitt värsta, lydde det modiga svaret; och bys ni lika stort förtroende till er sjelf och era kunskaper, som han har till sit: djerfva öfvermod. Men doktor Wesihorpe egde icke detta förtroende till det rättas seger; hau var en man mel häftiga passionrer och kunde säledes, på geamma gång som de naturliga banden hos honom egde en otrolig styrka, hysa djupt hat och starka fördomar. Han batade sin medtäflare; han visste, att de ej bäda kunde hafva sin utkomst i samma stad, och han hade en nog svag karakter att frokta en strid. Doktor Lloyds förmodade efterträdare blef hans båte noire — spöket vid hans härd — han hade ingen frid i sitt lif för hans skull; han hade velat gifva tio br af sitt Jif för att få honom ur vägen. Doktor Lloyd gynnade mr Westhorpe; äfven han misstrodde den inbilske, unge narren med hans nya påfund, men hvar och en mb hjelpa sig sjelf, ah hjelper Gud oss alian. Hans praktik stod den till buds, som betalde bäst. Doktor Westhorpe hede ett hopp; ban vände sig tillen gammal patient, hvilken hade hans skicklighet och värd att tacka, ej blott för de senare tio åren af sitt lif, utan äfven för hvarje timmes helsa, som han njöt.