Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

UND, LULSUagOnR UC 5 U ;) med den tarfliga kost, hvarmed de gift: -j stadgade arbetarne måste åtnöja sig, bevis bäst detta förhållande, Och dock gå de fri I från all skatt och tunga icke allenast til I det allmänna, till staten, utan till kommv nen, till kyrkan, skolan och fattigvården Iden ort, der de låta skrifva sig — en fri het, som icke borde tillkomma andra ä verkliga fattighjon och tjenatefolk, On lösdrifvarne sjeltva hade stiftat lagen, skull de icke kunnat betinga sig bättra vilkor län som i denna beskattringslag, i passfri hetslagen och i frikallelsen från laga för svar blifvit dem tillerkända. — Det ser nä stan ut, gom om dessa lagar vore stiftad enkom för att uppmuntra ech gynna lösdrif veriet. Deta måste dock vara afvita. Utom de att ett sådant beskattningssätt lockar til falska uppgifter och föranleder ständig: klagomål från dem, hvilka råkat komm: öfver strecket, och afund emot dem, son lyckats komma under detsamma, är det eg nadt att qväfva all patriotism, allt intresse för det allmänna hos en klasa, hvilken mar på sådant sätt ställer utom samhället, mer hvilken man borde göra allt för att bind: och fästa vid detsamma, åtminstone genon att förunaa dem hedern att bidraga med sir skärf till detta samhälles uppehållande och bestånd. Att en reform i detta hänseende skulle medföra åtskilligt besvär för upp bördsmännen, hvilka nu för tiden hafva särdeles lätt att hålla reda på de skattdra gande, men med antalets förökande skulle få sina göromål och obehag förökade, dett: är gifvet,. Dock väga vi föreställa oss, at lösårifvarnes privilegierade klass icke ännt vuxit till ett sådant anseende, att lagstif tarne, af fruktan för dess makt, ieke skulle våga att förändra beskattningssystemet. Def är ännu så nytt, att det icke kunnat växa in i folkmeådvetandet såsom em rättighet. Men ju längre man uppskjuter med en så dan reform, desto svårare blir den att genom. föra — och dröjer man till dess ett nödär kommer, så låter den sig icke gerna utföra, huru rättvis den än må vara. Må man der. för gripa sig an dermed, ju förr desto hellre. Hvarje år man förhalar är en orättvisa mot den fasta arbetaren, som under nu varande förhållanden bidrager med allt för stor del af sin arbetsförtjenst till utskylder för ändamål, hvaraf vagabonden njuter alldeles enahanfa fördelar. Svenska folket skattar till staten, äro så obetydliga, att ingen kan med fog klaga öfver deras storlek, och sällan hör man heller någon direkt jämmer deröfver, men dosto mer öfver deras orättvisa och ojämna tryck samt öfver de växaude fattigvärdsafgifterna. Den orättvisa, som här ofvan blifvit päpekad, gäller visserligen obetydliga belopp, drabbar viaserligen endagt inom det understa samhällslagret, men kännes icke mindre för det och kan icke länge ostraffadt fortfara. Dessa två åtgärder, organiserandet på militärisk fot af arbetskompanier och beskattande, efter för öfrigt gällande grunder, af alla de arbetare, som icke läte sig inskrifva i dessa kårer, eller innehade tjenstehjonsbefattning, skulle efter värt förmenande leda till en stor och önskvärd för. ändring med lösdrifveriet inom vårt land och förminska den fara, hvaraf samhället hotas från denna lösa befolkning. Genomfördes dessa två vigtiga angelägenheter, så skullo möjligen kunna anstå med tillsättan: tandet någon förökad lamdtpolis, tills man finge se, om behofvet sådant påkallade. Men aktning mäste vi alla derjämte egna dessa ordningens handhafvare, hvarförutan de blifva vanmäktiga, och tidningspressen måste i detta afseende hjelpa oss till rätta, genom att taga under sitt skydd och i sitt hägn denna institution, och såmedelst unlerlätta den svåra uppgift, dess medlemmar ha fig ålagd, att vaka öfver samhällsfrilen, att blottställa sig sjelfva för att skydla 088 andra. Linköpiog den 24 September 1874. Red. har ej velat vägra plats för ofvantående uppsats från en aktad man i laudsten, men mot dess öfverdrifter måste vi ill svidare reservera 0ss under förbehåll att jedermera till ämnet återkomma. Vi beun: Ira ej, såsom ing., tjenstehjonsstadgans häljozamma fadersvälde, tro tvärtom att denna tadga spelat ut sin roll; vi kunna alls icke jeklaga, att den representant af ordningsnakter, som ins. nämner vid namn, rättvisigen fick gota för sitt ovärdiga och sansösa beteende; och medan vi lika lifligt som ns. ogilla, om allmänheten em parti mot rdningsmakten, kuupa vi ej frångå, att hufrudstadens polismyndighet har till en del ina egna antecedentia ätt tacka derför, att won ej bland befolkningen lyckats vinna den opularitet, som för utöfningen af hennes all vore särdeles önskvärd. Denna sist lämnda sida af saken blifva vi i tillfälle tt vidröra i samband med några andra beRE som insändarens nödrop föraneder.