Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

riden. Pressen har dock, sedan länge, i ställ att hålla uppe denna institution, att up; muntra med sitt bifall och beröm dess n t)i sitt ansvarsfulla kall, der lif och lemw: Iså ofta äro blottställda i och för den al -männa gäkerhetens uppehållande — nästa Ilmed en mun sökt att förkättra och stuk Uj dess ifver (2!) och dymedelst, som vi tr Tlyckats förvandla våra polismän till human .Joch fredliga lam, som visserligen göra si I pligt, att här och der åtala sig yppande f I mot föreskrifterna, men gerna undvika a ingripa der fara är å färde. Hvilket de tagande, t. ex., visade allmänheten, vare si I den, som personligen var närvarande, elle den, som uttryckte sin opinion om hände Isen genom hufvudstadens tidningar, för d oerhörda våldsamheterna på Djurgårder emot den lilla polistrupp, som der för et par år sedan ordentligen belägrades af e ursinnig flock af slödder och var hardt när att lefvande innebrännat? Men deremot be dömer man mycket strängt de förseelse! hvilka en polistjensteman någon gång råka att begå i ett för långt drifvet tjenstenilf Huru fick icke kronofogden Winter sota fö sitt förfarande vid försöket att stäfja nå gra vilda sällars ofog på Jerfsö mark nad här om året? — Om nu sådan tjenstemän, under medvetande om, för hur mycket ogillande de från alla håll äro blot: ställda vid en konflikt, helst om de lycka få öfvertaget, hädanefter hellre se genon fingrarne med orostiftarnes excesser, äl försöka afstyra dem, innan hetsen bryte ut emot dem sjoltva, så får man icke undr: derpä. Det är åtminstone den följdriktig: effekten; och blir det den fredliga allmän hetens lott att se sig om, huru den sjel kan skydda sina personer. Emellertid ä den bildade allmänheten oumera alls ickt duglig att afvärja handgripliga excesuer, t) den är strängt frånvänjd, under en veklis uppfostran, att gå en motståndare på lifvet Dess bäita råd är alltså, att springa un dan eller gömma sig, der fara är ph färde Men den råa handfasta vagabondenr vet all detta ganska väl; han vet att polismanner icke får gripa till med hkrdhandskarne, och att de andra icke töras blottställa sitt skinn, och han begagnar denna sin maktställning Knifven går han aldrig utan, i fall arm styrkan skulle svika honom, och s5 börjar han gräl, eller skrämer sig till hvad han ej får godvilligt, och har dervid sällan nk got att riskera. Ty om han verkligen skulle. med iakttagande af alla former, bli åtalad. så ger han sig af åt annat håll, eller nekar. och vitnena töras icke fälla honom, ty de veta hvad de dervid riskera. Det beror alltid till sist på armstyrkan och behjertenheton hos ordningsmaktens handhatvare, om hau kan tagas fast, eller förmår slå sig igenom. Som dessa nu icke få nywtja hårda händer, så är det senare fallet inga lunda ovanligt. Vilja vi vara skyddade emot denna armstyrkans makt, som allt mera växer oss öfver hufvudet, så måste tidningspressen inpräglai sina läsare, att öfverhetens tjenare äro till för den hederliga och stillsamma befolkningens trygghet, med uppgift att stäfja missdåd och straffa förbrytare; och alla mäste vi hjelpas åt att skaffa ordningens bevak.xe rozpekt, så att deras tjenster blifva aktado och eftersträfvansvärda befattningar. Ett medel till brottens förekommande genom att taga vård om de plantskolor, inom -hvilka brottslingarne fostrat, ligger så nära till hands och är så välgrundadt, samt skulle medföra så stora fördelar för samhällsfriden, för det unga slägtets tämjande, för fångvårdens förminskande, för försvarsverkets förstärkande, att det måste här påpekas: det är, att låta de allmänna arbetena utföras genom wvärfvade arbetskom panier, på det sätt som Agardh på sin tid föreslog. I Östgöta Correspondenten för Febrnarl mänad 1873 är detta förslag närmare utveckladt i en artikel om arbetarefrå gan, hvartill vi hänvisa. Detta förslag, praktiskt allt igenom, skulle föga kosta att zenomföra, särdeles som det kunde delvis sättas i verket, för att först efter band fullständigare ordnas, och borde vara ett lynd för våra lagstiftare att göra bruk af. Den ärade redaktiovern skulle göra oas en glädje, om den i sina spalter ville upptaga nämnda artikel i dess helhet, eller till dexs autvudsakliga innehåll. Men det finnos också en annan åtgärd, som borde gå hand i hand med ett sidant organiserande af den lösa befolkningen, och bvilken åtgärd kanske skulle återföra en stor del af densamma under tjenstehjonsstadgans hälsosamma fadersvälde; och det ir, att beskatta alla dessa fria sjelfförsörjare. Det är ett humanitetsexperiment — opåkalladt, ledande till stora orättvisor i tillämp: ningen, icke begärdt och ej heller med syn nerlig tacksamhet ansedt af dem, som deraf njuta fördelen — att frikalla från alla skatter till staten eller det allmänna alla dem, hvilka uppgifva sig, eller förmodas ega mindre än 400 rdrårlig inkomst. Detstreck, man sålunda uppdrager emellan arbetare, som likvisat alla arbeta för att uppehålla Big, kan aldrig uppdragas annat än på höft, eftersom inkomster aldrig kunna exakt belömas, när de ej bestå i fasta löner. Så som lagen härom tillämpas, blir resultatet vanligen det, att den ordentlige, stadgade arbetaren, hvars ordentlighet baredt honom en stadig lön, som man på öret kan få reda på, och ett hem, så att man utan begvär kan få rätt på honom — familjefadern med att ord — blifver beskattad, men den oordentlige, lösdrifvaren, daglönaren utan ordentlig bostad, går fri, ehuru han ofta har vida större dagspenning och åtminstone kau hafva vida större behållning och vinst öfver på sitt arbete för äret, än den förre. Den gentlemanlika klädsel, i hvilken många bland dem uppträda bredvid den beskattade ordentlige arbetaren, och det öfverflöd i mat och dryck, som de bestå sig, i jämförelse