Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

Om allmänna arbeten och den all männa säkerheten. Till Redaktionen af Aftonbladet. Uti n:r 211 af eder aktade tidniug hafva ändtligea några ord offrats åt ett ämne, som nedan lång tid tillbaka väcker stora bekymmer och farhågor. Med största intresse taga vi del af hvad som i denna angelägenhet yttras och föreslås; ty, näst efter frå gan om försvaret af vår sjoltständighet och vår frihet emot utländskt våld, ligger ingenting os mera om kjortat, äg värnaadet om vår egendom och vära lif emot inhemska fridstörare och våldsverkare. Ja,denna angelägeuhet omfattas måhända af ett änun allmännare intresse; äfven personer, som icke särdeles bekymra sig om föderneslandotws framtid, äro deremot allt annat än likgiltiga för angrepp emot sina egodelar och personer. Och det är i sanning ganska slätt :bestäldt med säkerheten till lif och egendom, särdeles på landsbygden. Så länge goda år och höga arbetsförtjenster ännn fortfara, är faran från de lösa arbetare-friskarorna visserligen ej så stor, men då redan nu våldsamma utbrott af öfvermod och sjelfsvåld icke höra till sällsyntheterna, så kan man lätt förutse hvad vi hafva att vänta, när de goda tiderna upphöra, när brist och förlägenhet inträffa, och vär de många stora företagen och de många allmänna arbetena afstanna — men dock bebofven, uppdrifoa genom vanan till en förr icko anad höjd, förblitvå de samma, och anspråken, att få dem tillgodosedda, likasb, Öfver 20,000 jernvägsarbetare lära i denna stund vara sysselsatta i landets olika delar; och, om man tänker sig den ofantliga mängd andra arbetsföretag, som pågå i riket i följd af tillfälliga goda konjunkturer, och som drifvas med lösa arbetare, så lärer man trygt kunna antaga, att 100,000 arbetare utan fast anställning äro spridda i orterna, hvilka arbetare en dag skola finna sig utan arbete och då skola, pockands på bröd, uppträda, enskildt eller i massor, för att tilltruga sig sådant, ellar taga det helt simpelt från den bofasta befolkninges. Om en sund politik föreskrifver, sksom den första regeln i hänseende till ett lauds allmänna försvar: si vis pacem, para bellum — så är samma regel icke mindre tilllämplig, för att de inhemska oroligheter skola med lugn kunna mötas, hvilka med all visshet äro att från detta håll förutse, och alltså fordrar situationen att, under den besinningstid, vi ännu hafva, vi bereda o3s att emottaga den annalkande stormen. Det är tidningsprossens ovilkorliga pligtatticke släppa landets lagstiftare förr, än de tagit sådana mått och steg, att i tid blifver ändsmålsenligt sörjdt för den allmänna säkerheten. Vi hafva intet arcanum att föreslå, men att föreskrifter om religionsvärden icke förmå stäfja öfvermodet, frukta vi storligen, alldenstund aktningen för laglig suktoritet först behöfver återuppväckas och komma till heders. Nästan detsamma vore man frestad att säga om en förökning af polismakten; ty ehurd intet är sannare än att Sverige består sig en nog ringa polisstyrka, och intet synes mindre välbetänkt än att indraga den enda landtpolis vi ega, länsmännen, så måste dock i första rummet, om den skall vara till någon nytta och något kunna uträtta, densamma i folkmedvetandet återvinna den helgd och den respekt, som tillkomma