Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 3

här om dagarne. Hade jag vid det första rummet ej vårit fri från all villrådighet, så kunde ktminstone vid det sista någon tve kan ej komma i fråga, och det så mycket mindre, som jag, ehuru min hufvudsakliga verksamhet är förlagd borta, dock har så mycket och så beskaffadt hemarbete, att jag behöfver en, om än aldrig så liten, lo kal, hvaröfver jag eger att disponera, utan att behöfva fråga mitt värdfolk, om det faller dem lägligt att utrymma den. Öppet attalande till min interlokutör min förtrytelse öfver hans uraktlåtenhet att i annonsen tillkännagifva ett så vigtigt hinder, en araktlåtenhet, som säkerligen skulle vålla flere än mig onödigt besvär och tidspillan, aflägsnade jag mig för att på annat håll försöka min lycka, Det rum, jag dernäst besökte, var öfvermåttan litet, men hade två midt emot hvarandra belägna fönster. Vid närmare efterseonde fann jag emellertid, att det ena af dessa fönster var anbragt för att från det rum, i hvilket jag befann mig, föra ljus till ett kök, som endast på leita ofullkomliga sätt upplystes. Ehuru ej känslolös för det upplyfiande i medve: tandet af att utgöra en förmedlande länk mellan ljus och mörker, kunde jag dock ej förmå mig att uti i fråga varande fall uppträda sågom dena praktiske tillämparen af len i sig vackra teorien. Jag måste således å nyo rådfråga annons atdelningen och upptäckte der, att, om jag ginge till n:rt vid gatan, och der frågade efter hr X, så skulle jag få anvisning på hvad jag sökte. Hr X, som befans vara en man med eget kontor, var ej sjelf inne, då jag anmälde mig, utan jag underrättades at ett biträde, att han stode utanför. Vörd nadsfullt närmade jag mig mannen, som för ögonblicket hemtade vederqvickelse från