Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 2

TJUGONDE KAPITLET. En bittert kall vinterqväll, då snöyra, blåst och skarp köld hade jagat alla lefvande varelser, vare sig på två, eller fyra fötter, från gatorna och tvingat äfven de mest härdade att söka skydd inomhus, sade man doktor Westhorpe, att en främmande yngling önskade få tala mel honom. Doktorn satt vid eldstaden i barnkammaren, med sin ettåriga lilla dotter på armarna. Barnet hade varit oroligt, hade ej kunnat sofva, och fadern var mycket bekymrad, Sköterskan sade att orsaken blott var en oxeltand, som till följd af det kalla vädret icke ville komma fram, men doktorn var ändå icka lugn. Han hade ingenting mer i verlden att älska, än denna lilla späda varelse med de stora, svarta ögonen, hvars födelse hade kostat modern lifvet. Den lilla hade varit mycket otålig, och doktorn hade nödgats leka med henne, språ: ka med henne eller sjunga för henne under mer än två timmar, innan hon behagade låta locka sig att somna. Nu sof hon emellertid, sof djupt i den starke mannens armar; ou log hon så änglamildt, liksom hon aldrig bade varit otålig och häftig, och eldskenet. lekte på hennes med mörka fransar kantade ögonlock och på hennes röda, frieka kinder. Ehuru hon sof djupt, bar han henne ännu på armarne, hvisslade helt sakta och vaggade henne långsamt af och an. Det lilla barnet nedlades slutligen varsamt i sin vagga; doktor Westhorpe kysste dess ögonlock och händer och lemnade derefter på tåspetsarne rummet. Han träffade den anmälde främlingen i förstugan, ty det bedröfliga skick, hvari den: nes hatt och stöflar befunno sig, hade gjort