Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 2

STOCKHOLM den 8 Okt. De franska generalråden. IL Den franska nationalförsamlingens envishet att icke låta folket fritt och oförtydbart uttrycka sin vilja genom allmänna val till en ny församling har fäst en stor uppmärksamhet vid de generalrädsval, som förliden söndag egde rum i Frankrike, Som bekant ega de Frankrikes provinsialrepregentationer, som benämnas generalråd, icke någon politisk befogenhet; men nu, då dessa representationer skulle till hälften förayas, ville partierna begagna valen till en politisk demonstration. Man hoppades nämligen, att derigenom skulle komma till stånd en opinionsyttring, om hvilken de makthafvande icke skulle kunna misstaga sig. Särskildt hyste det republikanska partiet de största förhoppningar i detta hänseende och man motsåg med säkerhet, att Thiers märkliga uttalande i Vizille och Gambettas bekanta bref gkulle förbereda en stor och lysande seger för partiet. Den konservativa sammansätiningen af generalråden och de lokalintressen, som måste göra sig gällande vid besättandet af dessa församlingar, hafva emellertid korsat det republikanska partiots förhoppningar, och att döma af deingångna telegrammen hafva generalråden, med afseende på sina medlemmars politiska färg, bibehållit ungefär samma karakter som förut. Om sålunda dessa val icke i politiskt hänseende kommit att ega den betydelse, man velat gifva dem, äro de dock af vigt, emedan de utgöra den andra stora tillämpningen af den lag, genom hvilken en verklig decentralisation inleddes i Frankrike, och vi tro det under sådana förhållanden kunna vara af intresse för våra läsare att taga något närmare kännedom om denna lag, på grund af hviken generalråden utöfva sin verksamhet. Vi inleda vår redogörelse. för lagen med några ord om de föregående för samlingar, hvilka i Frankrike representerat det provinsiella lifvets behof och önskningar. Efter feodalväldets slut voro de franska provinserna i åtnjutande af en viss sjelfständighet. Konungamakten var icke i tillfälle att inblanda sig i alla deras angelägenheter, och de fingo till en del räda gig sjelfva. Men administrationen tyckes ha varit i högsta: grad usel, och i synnerhet befann sig kommnunikationsväsendet i yttersta lägervall. Välmågan utvecklade sig emellertid och den växande handeln fordrade med nödvändighet förbättrade medel för samfärdseln. Colbert afhjelpte slutligen det onda. Han gjorde vägbyggnadsväsendet till en statens angelägenhet och stälde de lokala myndigheterna under statenz kontroll. De verktyg, han valde för realiserandet af sina planer, utgjorde emellertid ett ondt, som Var nästan värre än det han sökte afhjelpa. Dessa verktyg blefvo de väldiga satraper, som under namn af intendenter utöfvade ett till det otroliga gränsande utpressningssystem och hvilkas inkräktningar lika litet skydde provinsernas rättigheter som konungamaktens prerogativ. De väldiga herrarne fingo emellertid ostörda fortsätta sina rofferier ända tills det adertonde ärhundradets filosofer togo saken om hand. Den rörelse, som nu uppstod, tvang regeringen att göra åtminstone ett försök att afhjelpa det onda. Necker satta experimentet i verkställighet och Berry och Haute-Guyenne försågos med provinsialförsamlingar, Nyttan af dessa förgamlingar visade sig snart och trots intendenternes alla protester, alla klagomål och alla intriger beslöt notabelförsamlingen fr 1787, att i alla Frankrikes provinser skulle upprättas provinsialförsamlingar. I dessa församlingar var intendenten sjelfskrifven ledamot, som regeringens representant, och en commission intermediaire utsågs, som skulle representera församlingen mellan sessionerna. Dessa representationer fingo emellertid icke lång tid att visa sitt gagn. 1789 års revolution utbröt och provinsialförsamlingarna förvandlades nu till departementsråd. Hvart och ett af Frankrikes åttio departement fick sin särskilda repregentation, som bestod af tretiosex genom elektorer valda medlemmar. Departementsrådet, som var samladt en månad hvarje år, företräddes under de öfriga elfva mänaderna af ett permanent utskott. -Departementsrådet utgjorde dock icke i egentlig mening en lokalrepresentation, emedan dess uppgift ej var att representera da önskningar och be bof, som gjorde sig gällande hos departementets befolkning. Det bildade en underafdelning af den stora allmänna administrationen, det utförde den lagstiftande och verkställande maktens beslut med afseende på departementet, och dess utskott var i gjelfva verket en statsmyndighet. Genom lagarne af den 14 Frimaire år II och den 5 Fructidor år III undergingo departementsråden och deras verkställande utskott åtskilliga förändringar, hvilka dock upphäfdes genom lagen af den 28 Piuviose år VIII, då den kollektiva departementsadministrationen ersattes med en enda person: prefekten. Vid sidan af denne representant för der verkställande makten sattes ett prefekturråd, som det blåg att afgifva yttrande i vissa tvistefrågor, och slutligen upprättades för hvarje departement ett generalråd, som skulle fördela skatterna och uttrycka sin åsigt om departementets behof. Dessa generalrkåd voro dock ingenting annat än regeringens lydiga verktyg. Till en början utsågos deras medlemmar af den exekutiva makten efter s. k. notabellistor, upprättade af medborgarne på grund af vissa regler. Men snart blef denna formalitet för tryckande för Napoleon: han utsåg helt enkelt sjelf och omedelbart generalrådsmedlemmarne, och att hela departementsrepresentationen under sådana förhållanden skulle blifva ett RENEE AN re ANNES Non oe Ja det var han, och jag erinrar mig så väl hvad han sade: Det tillkommer ej bertan TR MM oe