Aftonbladet – 7 oktober 1874, sida 3

om den döda modern, om sin fars brutna förhoppningar på konstnärsbanan och förtidiga bertgäng, om de faderoch moderlösas nöd och mångåriga, tröttande arbete. Men om allt detta talade hon utan bitterhet eller knot, med fuktiga ögon, men med ett leende öfver läpparna, och Caroline måste i djapet af sin förmörkade själ erkänna, att hos denna unga qvinna tro och kärlek voro en sanning. Ruth talade vidare om Miriams sjukdom och om sin djupa ångest, om den förfärliga striden mellan lif och död, om den frärmande läkarens skicklighet och godhet (hon sade då ännu icke hans namn), om bura de öfvergäfvos at vänner och elever, om den stackars konvalescentens längtan efter frisk luft och den nästan underbara händelsen med inbetalningen af en gammal fordran samt om tant Emilys besök och följderna deraf. Dermed slutade hennes berättelse: Miriam hade allt hvad hon kunde önska, för att hennes lif skulle blifva lyckligt. Ruth hade intet vidare att tillägga. Det var en enkel berättelse, enkelt förtäljd. Miriam, tant Emily, läkaren — dessa tre voro ömssvis hufyuipersoner i den samma; hon sjelf aldrig. Hennes åhörarinna hade stigit upp och åter börjat gå af och an, men lugnare än förut och med ett uttryck a? tank follhet, som mildrade dragen i det märka, lidelsefnlla ansigtet. Det skg ut, som hade hon för en stund förgätit sig sjolf i sitt intresse för en annan. Då Ruth böjde sig ned för att lägga tillbaka i kaminen ett nedfallet kol, kände hon en hand lätt vidröra sin axel; då hon såg upp, fick hon det tillfälle, hon så länge hade önskat sig, att blicka in i de mörka ögonen, och hon greps då af en känsla af bestörtning öfver deras götlika uttryck,