Aftonbladet – 7 oktober 1874, sida 3

öppnade sakta dörren och gick in; i kaminen var elden nästan utbrunnen, och nästan fullkomligt mörker herskadeirnummet. Hon smög sig sakta öfver mattan, stälde blomsterglaset vid fönstret och ämnade åter gå, då hor hörde sig tilltalas: Miss Edgestone, är det ni? Ruth framstammade mycket förlägen en ursäkt, för att hon trängt sig in på en så olämplig tid. Mörkret hade hindrat henne från att se miss Drugh, hvilken satt på en låg stol vid elåztaden med armbågarna på gina knän och hakan stödd mot sina sammanknäppta händer. Ljusen brunno ned och 8locknade, sade hon, och jag brydde mig icke om att röra mig. Är det zent? Klockan slog nyss tio. Icke mera? Stanna då hos mig en stund, så vida ni ej är sömnig. Jag är så trött vid att vara ensam. Ruth blef ej mindre öfverraskad af denna begäran, än af den vänliga, nästan bedjande ton, hvari den uttalades. Den gick henne djupt till hjertat. Hur ofta hade ej Ruth önskat att förmå genombryta den isande, förbehållsamhet, som gjorde alt närmande dem emellan så svårt. Hon önskade så mycket att kunna säga någonting riktigt Viänligt och hjertligt, som kunde bevisa miss Drugh, hur gerna hom ville vara benne till tjenst; men då hom fann detta omöjligt, gjorde hon helt enkelt hvad miss Drugh bedt henne om: sedan hon först tändt nya ljus och lagt mera kol på elden, satte hon sig vid kaminen. Ni sjöng icke länge i afton, började hon. Nej, jag har fått ett af mina anfall af oro. Jag kunde icke sjunga, icke läsa, icke en gång tänka; ginge jag till hvila, skulle jag ej kunna sotva. Har ni aldrig erfarit