Aftonbladet – 7 oktober 1874, sida 3

tiden, Ruth om sitt inre själslif, hvars ex istens ingen anade utom hon sjelf och Gvd, för hvilken hon stundom uttalade sitt hjertas känslor. Hur vackert! hviskade slutligen Miriam sakta. Hon var jorden närmare än de båda andra och vaknade först. Mrs Leigh, hvilken aldrig kunde taga en sak lugnt, steg häftigt upp och utbrast mycket lifligt: Ruth, jag måste nödvändigt bli bekant med den flickan; en sådan gåfva af naturen får icke gå förlorad för verlden. Jag vill taga henne om hand och göra hennes lycka. Du mäste föra henne till mig, hör du det, barn. Jag vill försöka, tant, men — Inga invändningar! — jag vill ej veta af sådana. Jag säger dig rent ut, att det vore synd, om en så lysande talang skulle så förlorad. För henne till mig, så ansvarar jag för, att hennes lycka är gjord; on blir icke den första, som har mig att sacka för en lysande bana. Åh, en alldeles örundransvärd röst! Sedan tanten och Miriam rest, tände Ruth sin lampa och sysselsatte sig med hushållsmgelägenheter. Miss Drugh sjöng ej mer lenna qväll; under en timme eller kanske nera hörde Ruth henne gå fram och bter, lerefter blef alt tyst. Nu har hon gått ni sitt sofrum, tänkte Ruth. Då hon gick upp för att lägga sig, stannade hon vid hyresgästens förmaksdörr. Miriam hade medbaft en vacker blombukett. Rath tyckte mycket om blommor i synnerhet vid denna årstid, men säkert hade hen1e8 ensamma hyresgäst samma smak. Det öll henne in att ställa blomsterglaset på let lilla bordet vid fönstret, der skulle miss Drugh finna blommorna följande dag, Ruth