Aftonbladet – 7 oktober 1874, sida 3

En djup tystnad herskade i rummet; alla lyssnade med spänd uppmärksamhet. Utan att ana, att hon hade ifrigt lygsnande åhörare, lät emellertid Caroline fingrarna hastigt löpa öfver tangenterna, hon spelade några takter af en svärmisk tysk melodi, men gjorde ett afbrott midt i stycket; henaes händer sjönko nedihennes knä ech hon satt en stund tankfull med nedsänkt hufvud. j Då hon slutligen började sjunga, föreföll det som om hon sakta talat till sin egen längtande själ i afbrutna strofer, hvilka i dallranda toner dogo bort innan det lyssnande örat ens hunnit uppfatta dem; men nästa ögonblick frambröto de i rika, fulla välljud med obvnden, lidelsefull och hänförande styrka. Åter afbröt hon hastigt sången, steg upp, gick bort till fönstret, öppnade det, ryste, då den kalla nattvinden rusade ia i rummet, tillslöt åter fönstret och återtog sin plats vid pianot. Då hon nu gjöng, var melodien vek, sorgsen, långsam. Om hon förut i välljud tolkat sin själs passionerade längtan, ljöd nu från hennes läppar hjertats, ej mindre gripande, saknad; rösten var nu, så att säga, beslöjad, och detta berodde derpå, att bjertat redan hade förlorat hvad tanken än nu med styrka fasthöll, nämligen hoppet. Så länge det lefver, lida och kämpa vi. Caroline Drughs själ brann och stred ännu, men hennes hjerta var dödt, så trodde hon åtminstone sjelf. Ej en enda gång hade tystnadex blifvit störd i rummet under hennes sång. Från början nästan bundna af en förtrolning, hade hennes tre khörarinnor, sig sjelfva omedvetet, öfvergått från verklighetens till drömmarnas verld — tant Emily för att drömma om det förflutna, Miriam om fram