Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 3

räckte ned till fötterna. Under samtalet: gång talade han ofta om de gamle, hvilk: han ofta hade läst i de särskilda goda öf versättningaraa och ständigt läste om iger med förnyad beundran. Han kom åter tillbaka till Goethes Faust och då vi dervid i förbigående nämnde hel vetet och satan, började han tala om Dan tes Helvete, som han läste i den öfver sättning, som nyligen var utgifven af hans vän Lamennais. Lamennais förde oss in på politikens farliga område. Beranger yttrade sig fritt och öppet om Frankrikes politisks förhållanden, och jag hade under detta samtal tillfälle att lära känna hans varma känsla. När talet föll på bonapartismen. utbrast han lifligt: Jag var aldrig bona partist, ehuru jag hade en tacksamhetsskuld att afbetala till min välgörare Lucien och verkligen också har sökt betala den efter min svaga förmåga. Jag har besjungit Napoleon I, derför att han är en poetisk före teelse och sysselsatte min ungdomliga fantasi, och emedan en stor tidrymd i mitt fä derneslands historia anknyter sig till ho nom, Jag besjöng honom dock först efter hans fall, och detta just för att förarga bourbonerne, hvilka jag hatade, hvilka jag afskydde. De hade kommit till baka till Frankrike med våra fiender, btföljda af adeln med piskperuker,af det högmodiga junkerväsendet, kringsvärmade af det kära presterskapet, af kåpor och mitror, och alla andra ugglor och ljusskygga kräk, som bruka krypa ut ur de ultramontana nästena. Jag har aldrig tagit fel på Napoleon ; han var despot af naturen, och jag älskar friheten framför alt. Jag står nw, fortfor han efter en paus, sicke mer i något förhållande till Bonaparterne. Vid deras ankomst till Paris år 1848 besökte de mig. Jeröme och hans son tackade mig i de hjertligaste ordalag och försäkrade, att de aldrig skulle glömma hvad jag hade gjort för deras familj. Louis Napoleon besökte mig äfven flere gånger, men alltid på en tid, när han kunde antaga att