Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 3

liberalare. Men hon bannlyser ur sin ordbok otaliga ord och uttryck, som alla frans. män och sjelfve författarne af den akade. miska ordboken begagna i hvarje ögonblick. Det är löjligt, och deraf kommer det också, att franska akademiens legitima dictionnaire är alt annat än nationel, Jag frågade honom derefter, om han ännu förtattade. På de senaste sex åren har jag, sva rade han, icke skrifvit en enda vers; men jag har ett band otryckta sånger liggande, hvilka skola utgifvas efter min död. Vi kommo nu att tala om den tyska literataren och Goethes Faust. Han kände denna tragedi ända i dess detaljer och frågade mig, om den kunde uppföras; då jag bejakade denna fråga, var han mycket begärlig att få veta, hvilken verkan den gjorde på skådebanan. Jag försäkrade honom, att detta mästerverk var öfverväldigande på scenen, i fall framställarne voro sina roler vuxne, och att jag år 1833 bevistat en representation af Faust i Frankfort, hvilken gjorde ett outplänligt intryck på mig, ehura jag då ännu var helt ung. Han frågade mig, hvilka hade hufvudrollerna, och jag nämnde Seydelmann och fröken Lindner. Jag måste flere gnger upprepa dessa namn för honom. Han anmärkte derph, att han hade sin egen smak i afseende på tragedier, att han nämligen endast tyckte om det grekiska sorgespelet. Aischylos, Sofokles och Euripides voro verkliga sorgespelsdiktare. Det tyska sorgespelet ville han icke bedöma, då han icko kände det; men den fran ska tragedien hade aldrig slagit an på honom; den var kall, alt för konventionel. Han visste mycket väl, att Goethe ofta hade talat om honom, och jag måste under loppet a! samtalet beundra hans stora belägenhet. Beranger, som icke var mycket produktiv, läste nästan hela dagen, och så ofta jag sedermeramötte honom på gatan, hade han en mängd böcker och revyer, som nyfiket kikade ut i verlden ur de djupa sidoickorna på hans långa rock, som nästan