Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 3

Min herre, sade han, sedan han några ögonblick bläddrat i det häfte, jag lemnat honom, det är i hög grad smickrande för mig,, att era landsmän med så mycken väl vilja mottaga mina obetydliga sånger. Men jag förstår ty värr icke tyska; jag kan så ledes icke se, huru de taga sig ut på ert kraftfulla språk. Jag förstår icke något främmande språk, tillade han efter en paus. Jag har aldrig haft tillräckliga tillgångar för att befatta mig med studiet af främmande språk. Jag hade dessutom också tillräckligt arbete med mitt eget. Jag frågade honom, om han aldrig hade varit i Tyskland, Jag har aldrig rest, svarade han. Jag har aldrig kommit längre än till Tours och Peronne. . Det har alltid fattats mig penningar för att kunna resa makligt och utan att spara, och att slita ondt på resor, det var icke i min smak. . Jag vet., fortfor han derefter, att era landsmän egna utlandets literatur mycken uppmärksamhet, och såsom jag har hört, ha mina skaldestycken ofta blifvit öfversatta med stort mästerskap, i synnerhet af Chamisso. Han skickade mig sin tyska ötversättning af mina Chansons, åtföljd af ett mycket älskvärdt bref, skrifvet på ypperlig franska. Emellertid hade Båeranger satt fram en stol åt mig bredvid sin länstol, och under det han fortfor att äta sin tarfliga frukost, sade han till mig, sedan jag gjort nägra anmärkningar om hans sånger: I min ungdom var jag icke utan ärelystnad. Jag ville bli någonting riktigt stort och trodde mig kunna skära härliga lagrar såsom lustgpelsförfattare. Jag såg dervid naturligtvis upp till Moligre såsom den bästa förebild. Men ju mer jag arbetade, dess väldigare föreföll mig Tartuffes författare, dess obetydligare tyckte jag mig sjelf vara, och jag kom slutligen till den öfvertygelsen, att i Thalias tjenst inga yppiga kransar skulle kastas till mig. Men jag ville icke anstränga mina krafter för att upplefva ett nederlag; jag helgade mig derför åt sångens