Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 3

undantag, som hafva att tacka ett poetiskt jättosnille för sin tillvaro. Att Runeberg utan sin stora klassiska bildning skulle kunnat dana det genare mästerverket är visserligen otänkbart, men deraf följer likväl icke att det är bristen i detta fall, com kommit andra skalder, hvilka försökt sig på dramatisk diktning, att misslyckas. Se vi på de i detta afseende i början af denna uppsats anförda namn, sannerligen att hvad som brustit deras bärare i allmänhet varit studier. Och enligt alt hvad man vet om BShakspeare, icke var det hans studier, som gjorde honom till alla tiders störste dramatiske skald, äfven om de gamla historierna om hans råhet och okunnighet med rätta böra hänvisas fill fabelns område. Felet med våra dramaturger torde snarare hafva varit att de, såsom B. E. Malmström yttrar om Franz6en, saknade — hvad Skakspeare egde — nämligen denna djupa och föga af: undsvärda erfarenhet om de demoniska li delser, som tvinna sitt invecklade garn i mennviskohjertats djup, innan detknytes till ett konstrikt nät, som fångar sin egen upphofsman och binder honom med jerntrådar, oslitliga liksom ödets. Men är denna brist deras hufvudsakliga. är det likväl dermod icke förklaradt hvarför den förefinnos just hos svenskar. Utan att gifva oss ut för att uttömma frågan, våga vi likväl framkasta den tanken, att det är våra små och jämförelsevis lugna och lyckliga sociala förhållanden, som varit ogynsamma för fostrandet af en sådan erfarenhet. För donna åsigt talar, jämte vår saknad af ett nationelt drama, äfven vår brist på verkliga romaner, hvilka ju alltid måste hemta sitt ämne från det sociala lifvet. Ro: manen är dock vår tids mest omtyckta konstform och vi hafva icke att beklaga oss öfver någon fattigdom på försök inom den samma, Få af dem äro dock något aunat än på bredden utdragna noveller, hvilka genom breåden just blifvit berötvade sin poesi, på samma sätt som en stor del af våra svenska dramer icke häller är annat