Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 3

a hvaremot de sentimentala och erotiska i allmänhet förete en exposition af hjertängslan i alla nyanser. Sällan har väl ett utbrott af jublande glädje blifvit så lifiigt skildradt, som i Nemorinos duett med Dulcamara, men om detta nummers betydelse tyckes sånga ren icke hafva någon klar föreställning. För den kantabla värfningsduon och romansen skördade han bifall. Hr Håkanson sjunger Belcors parti korrekt och oklanderligt, men framställer sergeantens personlighet alt för allvarligt, gravitetiskt och trögt. Det är genom sitt jämförelsevis gentila sätt och genom sin sjelfförtröstan, men icke genom bister sträfhet, som denne martisson injagar så mycken fruktan hos sin rival. Biand innehafvarne af vigtigare reler i operan är hr Janzon (Dulcamara) den, som i uppfattning och prestationer kommer närmast det för denna art af musik ursprungliga och normala, Ivar Hallströms opera Den bergtagna kterupptogs sistlidne fredag, då en lifligt intresserad publik med rättmätigt bifall å nyo hyllade denna värdefulla och sant fosterländska tondikt, hvilken ovilkorligen vinner åhörarens sympati, ju mer förtroligt han lär känna dess innehåll. I styckets utförande . förekom endast den nyhet, att hr Janzon. öfvertagit Karks parti, som förr uppbars af hr Årlbarg. Äfven idenna uppgift röjer den begåfvade unge artisten eu ovanlig förmåga att lyckligt träffa och framhälla det hos ämnet väsentliga och karakteristiska, och om han i helgjutenhet cch fin nyansering icke uthärdar att jämföras med företrädaren, bör dock erkännas att hans uppfattning är klar och välgrundad samt fri från imitation, Hr Arnoldson briljarade i bergakungens rol och fröken Riego gat nu som förr en själfall och intagande bild af styckets bjeltinna. EE. B.