Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 3

att, med ett ord, individualisera och objektivisera i stort och med sjelfständighet. En större skuld, än den teaterstyrelsen kan anses ega för sin oförmåga att framkalla en fosterländsk dramatik, torde deremot böra tillräknas henne för oförmågan att dana duglige skådespelare. Utöfningen af den sceniska konsten strider ingalunda mot det svenska folklynnet, såsom de många namn på sceniska storheter, gom vi kunna uppräkna, tillräckligt visa. Men i våra dagar äro ej blott de skapande snillena nästan alla borta; äfven de användbara talangerna börja blifva alt mer tunnzsådda. De gamle gå efter naturens ordning bort, den ene efter den andre, och de pya, som komma i stället, kunna icke orsätta dem. Härför måste skulden i icte obetydlig mån ligga i bristen på god ledning inom konstanstalten, men vi medgifva dock riktigheten af den uppfattning, som framträder i en vackert skrifven uppsats i sizta numret af N. I T., nämligen att skälet till att den sceniska konsten, liksom de flesta andra, icke väl trifves i vår tid torde till väsentlig del böra sökasi dess nykterhet, äflan efter materiel njutning, samt brist på uppoffring och entusiasm, hvilka äro nödvändiga förutsättningar för ett sant konstnärskap. Under sådana omständigheter gör det ett sorgligt intryck att se leden af hennes gamla kämpar glesna. Sedan vår sista teateruppsats skrofs, har en betydlig lucka i dessa nppstått genom Gustaf Robert Bromans bortgång. Gamle Broman var visserligen på sista tiden något gammal och rostig, jämförelsevis mycket äldre än flere med honom i det närmaste jämnåriga, men han hade åldrats i konstens tjonst, åt hvilken han mer hängifvet offrat sina krafter, än de fleste af hans medbröder kunna berömma sig af. Och de krafter, han med ett enda afbrott under en snart sagdt daglig tjensti nära fyrtio år egnade henne, voro gannorligen icke små. Broman var nämligen en karaktersskådespelare med icke vanlig förmåga af individualisering, hvilken — gär