Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 2

det enda återstående vilkoret för uppammande af en dramatisk konst — uteblet äf: ven fnöllkomligt. Det inhemska dramat åter förvisades derför till universitetet och smör städernas skolor ech nedsjönk der småning: om till en blott och bart pedagogisk öfning. Andra gången ett svenskt drama höll på att utbilda sig var under Gustaf den tredjes tid, och ovägerligen var utvecklingen af ett sådant denne konungs förnämsta synmål, då ban åt de fosterländska sänggudinnorna invigde det för sin tid praktfulla templet vid Gustaf Adolfs torg. Det var dock nu snarare ett mationelt lustspel, än det högre skådespelet, som höll på att arbeta sig fram, ehuru äfven det senare i Lidner, Leopold och främst konungen sjelf egde bearbetare af hög poetisk rang. Lidner var dock alt för uteslutande lyriker för att kunna blifva dramaturg i egentlig mening, och Laopoid hängde alt för mycket fast vid sina mönster från den franska klassiciteten för att kunna blifva fader för ett svenskt historiskt drama, hvarförutom hans fantasi äfven led af en viss torrhet. Gustaf sjelf deremot egde mänga förutsättningar att blifva en dramatisk författare, och anläggningen i flere af hans dramer är både konstrik och följåriktig, hvarjämte han egde en stor kännedom om skädeplatsen, på grund hvaraf hans stycken alltid bära prägeln af att vara skapade för den samma, Mon honom fattades tillräcklig bildning, möjligen också tillräckligt allvar för att på det historiska skådespelets område blifva alt, som naturen kanske ämnat honom till, Samtidigt med dessa försök inom det högre dramat gjordes äfven sädana till åstadkommande af ett svonskt IJuatspel och dessa med större framgång. Hallman, Enavallson och Kex6l skrefvo qvicka, äkta svenska och äfven i sceniskt afseende ganska goda stycken, af hvilka åtskilliga, såsom Kronofogdarne, Tillfället gör tjufven, Kapten Puff och Bergslagsiröken, väl ännu i dåg kunde låta se sig. De båda förstnämnda torde väl också ännu stå gvar på landsorta