Aftonbladet – 3 oktober 1874, sida 3

NEAR e een een Till slut, då de hunnit gathörnet, stam nade båda. Jag tackar er. Der är min omnibusg, Händelsen gjorde att den äfven var Rxthg omnibus; båda stego således upp i der, och båda stego ur på samma plats, Regnet fortfor ännu, mera stridt än förnt, Miss Drugh frågade om närmaste vägen till Arlingtongatan; konduktörer, mumlade några ohörbara ord och for Vidare. Ruth var bekar4; med den uppgifna gatans läge och lemnade nödiga upplysningar, likväl tilläggande att man behöfde goda tio minuter för att till fots hinna dit. Miss Drugh såg sig förgäfves om efter en droska; och utan att låta modet nedslås af det onådiga sätt, hvarpå hennes hjelp en gång förut blifvit tillbakavisad, erbjöd Ruth Ru åter sin paraply. Jag är strax hemma, sade hon. Ni måste på vägen till Arlington Street gå förbi min bostad; vill ni ej taga min paraply Pa Ju kallare hennes anbud afslogs, dess ifrjv gare förnyade hon det. Icke endast i föga den, utan äfven i blick och röst inla?.e hon ett bedjande uttryck; ja, hon var så synbart ledsen öfver afslaget, att Pennes följeslagerska äfven denna Bång slutligen gaf vika, snarare, såsom det tycktes, för att göra ett slut på henneg enträgenhet, än af någon önskan att begagna sig af det erbjudna skyddet. Ni är verkligen allt för. vänlig, sada hon med en ironisk klaog i sin vackra stämma. Man påstår, att det största bevis på förtroende, sm kan tänkas hos en menniska, är att fon lånar sin paraply till en vän; och detta förtroende utsträcker ni till on frumjing, Jag tackar SE