Aftonbladet – 2 oktober 1874, sida 3

ee som tungt surrade på det dunkla fönstret, vid hvilket den enda lediga stolen stod, Sedan Buth tagit plats der, såg hon sig omkring i rummet, och den första grupp, hvarpå hennes blick hvilade, ingaf henne en känsla af sorgset deltagande. På den med tageltyg klädda soffan sutto två systrar — ja, helt säkert voro de systrar, ehuru den ena redan var hvad man kallar en gammal flicka med allvarligt, färglöst ansigte och grått hår, då deremot den andra änov var ung med friska läppar och klara ögon, fulla af lif och eld. De buro båda djup sorgdrägt, och mörka ringar kring deras ögon talade om mycket och bittert lidande, Gingo de nu för första gången ut i verlden? Skulle de skiljas åt, efter som de slöto sig så nära intill hvarandra? De talade ej, icke ens i en hviskning, men tid efter annan utbytte de ett sorgset leende, och Ruth tyckte sig se, att de sutto hand i hand, men derpå var hon ej fullt säker. Det var något i den yngre systerns ansigte, som påminte henne om Miriam — om Miriam under den forna tidens tröttande arbete, men icke sådan som hon sista gången hade sett henne. En tjenstsökande med utmattadt, dystert och vresigt utseende, hvilken för ögonblicket kommit att sitta och stirra på Ruth, såg ett uttryck af värme och ljus i hennes ögon, som blickade ut öfver sträckan af svarta skorstenar; helt visst undrade den lystra gestalten öfver, att någon menniska unde finna ett ämne för leende i detta rum. Huru vacker Miriam hade varit — med ina rosiga kinder och strålande ögon, så tolt och förtjust öfver sitt siden och samnet, öfver sin lilla emaljerade klocka och ina blixtrande ringar, hvilket allt hon vv värderade så högt, emedan det var så ytt. g Leendet i Ruths ansigte blef ännu ljuare. Den vresiga kandidaten vände henne YEBeN. (Forts.)