Aftonbladet – 1 oktober 1874, sida 3

Tidningsöfversigt. Med anlednisg af ett i bokhandeln nyl cen utkommet bidrag till den usla litter turen (kalladt Munken, roman af Lewi öfverg.) egna Dagens Nyheter den onäm: de öfveraättaren och den förläggare, so) Haft det ingalonda aftifdsvärda modet a på detta sätt presentera sig inför allmänh ten, följande mer än vil förtjenta och efte liga tillrättavisning. arbete, som för recensenten mången gån antager formen af en ren tortyr, är att genon läsa åtskilliga af de alster, som her förlägga! vara värda ett offentligt omnämnande. De sjeifbelåtenhet, för att icke rent af säga ofö syuthet, med hvilken vissa af dessa hrrstundoi gå till väga i detta fall, förtjenade å pråssen sida ett allvarligare bedömande än hvad som allmänhet kommit dem till del. Förlagsverl samheten har under de senaste goda åren här landet varit en jemförelsevis god affär, och mår gen, hvars hela litterära kunskaper inskränk av till förmågan att hjelpligt skrifva och läs svenska språket, har derför funnit sig föranlå ten att servera svenska allmänheten en själafö da, der det i främsta rummet naturligtvis endas varit fråga om förläggarnes vinst och alls ick tagits i betraktande den skada eller nytta fö läggare genom sina arbeten kunnat åstadkomma Ju lättare och slipprigare, ju mer rafflande oc passionerna smickrande ett arbete är, desto störr nåd finner det för detta slag af förläggare, son blott åstunda att höra huru penningen klinga på disklådans botten. Väl utkommet, annonse fas arbetet med fetstilar, och exemplar sända till alla tidningar att recenseras. Det värst som kan hända förläggaren härvidlag är atttid garna alldeles ignorera hans arbete. Berömm: de det, är det bra, sabla de ner detsamma, ä det mången gång ännu bättre. ten tvifvel är -Munkens ett arbete, som hels borde tigas ibjäls. Vi ha dock två skäl för at nämna om detsamma. Det första och mest ta lande är, att vår pligt ej tillåter oss att här var: stumma, utan måste vi i smakens och det sund: vettets samt möraliterens namn inlägga en dei allvarligaste protest mot ett arbete, som på hvarj: blad lider af något ännu värre än slipprighet Vi beundra förläggarens mod. Öfversättare har ej vågat namngifva sig, utan döljer sitt rod nande ansigte bakom fru Widström och EH. A Kullberg, hvilka förut skola hafva öfvefsatt dett: arbete på svenska språket. Vi vilja naturligt vis ej tillåta oss några gissningar angående öf versättaren, allra minst som arbetets ringa form värde ej gerna kan leda våra misstankar på öf versättare, som, som tjusade af sformens skön het-, redan förut skänkt oss i öfversättning osed liga arbeten i tillräcklig mängd. Förl:n får vä således ensam njuta hedern af detta arbetes ex position, en heder, hvarvid förläggaren af Na poleon den 1:stes kärleksäfventyr ej bör vars ovan. Den andra orsaken. som förmått oss. omtals detta arbete, är följande. Vi veta mer är väl att då man offentligen klandrar en bok för dess lättsinniga innehåll, gör man i sjelfva verket e; annat än skaffar förläggaren en ganska stoi mängd kunder och afnämare. Vi skulle äfven tvekat att (trots vår pligt att uttala vårt all varliga ogillande) på något sätt omnämna denns bok med alla dess fräcka historier om skörlef. nad, modermord och blodskam, så framt ej slu. tet vore till den grad korkadt och enfaldigt att — — det är under all kritik. Att låta djefvu len personligen uppträda och deltaga i handlingen samt slutligen, midtförinqvisitorernas näsa. taga takbiljett med en munk i sina klor, gån något för långt, äfven om händelsen passerar i Spanien, der på sin höjd möjligen några af de räaste carlisterne ännu kunna tro på dylika sa gor. Men att servera en svensk publik något dylikt är en dumhet, som nästan kommer oss at!