Aftonbladet – 1 oktober 1874, sida 3

I detta högtidliga ögonblick, då hon, sor det ville synas, var färdig att ingå i de eviga lifvet, stod klar för den svaga an den, hvad ett längt lifs erfarenhet ej had lärt benne och hvad återvunnen helsa ha stigt äter skulle utplåna ur hennes minne ansvarets djupa betydelse. En lång tystnad uppstod. Han trodd att hon aldrig mera skulle tala, att han fö sista gången hade lyssnat till henneg röst och han satt stum och liksom döfvad uta att se på henne; han stirrade blott rak framför sig med en stel och slö blick, Efter en stund började Winifred åter men med änhu saktare röst: Du för aldrig sörja öfver att du tog mig ifrån tant Deborah, Der skulle jag dött, då de kalla vinterstormärne kommit. och det hade varit så sorgligt; då är det mycket lättare att dö, när man är lycklig, alldeles som. det går lättare att somna efter en lycklig dag än efter em ting och bedröflig, .. Det var mycket vänligt af dig, att du gifve dig med mig, och mycket god har du sedan alltid varit, så att dervid fins intet att sörja öfver. Du kommer nog att bli glad öfver att ega gossen, då jag är borta; du skall nog tala med honom om mig ibland, och du skall lära honom att bli god och stor. Hau skall lära sig detta mycket bättre af dig. än af mig, ty jag vet attjag är mycket oförståndig och att jag aldrig skulle kunna uppfylla mina pligter eller göra dig och vårt barn rätt lyckliga. Jag tror icke, att detta var allt hvad jag hade att säga, men jag känner mig så trött. God nätt, käre James. Hon drog en djup suck af outsäglig trötthet och slöt med nöjdt leende sina ögon. Skulle de aldrig mera uppslås? Var hon redan död? Kunde hennes ansigte blifva