Aftonbladet – 30 september 1874, sida 3

i det hon vände sig till win man: Min forna amma har kommit ända ifråx Trland för att träffa mig, James, och nu stannar hon qvar tills vidare. Jag är så glad. Doktor Cameron gjorde ingen invändning genast, men när han blifvit ensam med Winifred, yttrade han i ganska bestämda ordalag sitt ogillande. Han afskydde främlingar i sitt hem; van sedan tio år vid Mathews och Grace Ingles välbekanta ansigten, kände han sig högst besvärad vid tanken på en ny medlem af husbållet och dertill en sådan person som mrs Malloney. Hvad skulle Grace säga? Husfreden hotades på ett ganska betänkligt sätt; men Winifred lutade sitt hufvod mot hans axel, smög sin hand i hans och sade sakta: Hon var hos mamma, när hon dog. Jag har ingen mor, gom är hos mig, då min stund kommer; låt henne få stanna, James. Ingen mor, ingen syster eller vän, gtackars engamma barn! Hvarje betänklighet försvann som en skugga för dylika skäl. Winifred vann hvad hon önskat; mrs Malloney stannade och inträdde genast i sia befattning som mrs Camerons kammarjungfru. Irländskan blef mycket inställsam emot Grace och sökte vinna hennes ynnest genom väl anbragta artigheter öfver hennes te, hennes mössor och förvånande ungdomliga utseende, tre punkter, i hvilka hon alltid fannit gamla, ogifta hushållerskor vara mycket känsliga, men Grace Ingles lät sig icke bevekas. Mrs Mallonoy var irländska och Katolik, detta var nog. Grace förblef kall och stel, och alla irländskans försök sköt hon ifrån sig med ett bistert: Åh, tyst, qvinna; behåll era granna ord för dem, som akta på sådant snack, Skriften säger: