Aftonbladet – 30 september 1874, sida 3

rande stunden och dess välbehag, dess trefnad, Vid anblicken af Winifreds lycka kände James Cameronfsig sjelf lycklig; ja, så lycklig att ibland, då hans blick hvilade på Winuifred, der hon satt midt emot honom vid den klara skymningsbrasan i all sin oskyldiga skönhet, med hans barn i sina armar, förundrade han sig öfver att en så stor välsignelse kunnat komma på hans lott, och att han, hvars lif dittills varit så glädjelöst och ensligt, kommit i besittning af så mycken sällhet, hvarom han förut ej ens hade drömt, Och emedan dessa känslor, ännu nästan en hemlighet för honom sjelf, lågo så djupt, fann han omöjligt att gifva dem uttryck i ord, Kanske har aldrig en ung, vacker hustru blifvit mindre smekt eller fått lyssna till färre ömma förklaringar än Winifred. Hade hon ej kunnat läsa sin makes kärlek i hans handlingar och stundom i hans ögon, så hade hon sannolikt aldrig fått veta om densamma. iq Mot derag barn var han lika litet smeksam. Mrs Joyce lyfte med fasa händer och ögon till himlen, då hon hörde, att ban icke så mycket som kysst den nyfödde. Att ej ha kysst sitt eget lilla barn! Mrs Camerong man var icke en menniska, han var ett vidnnder! Och i denna åsigt instämde mrg Mallonaey obetingadt. Förhällandet var verkligen så; Jameg Cameron hade ej kysst barnet och, hvad mera var, han sysselsatte sig föga med det samma, men deremot var desta barn hvad hans blickar först sökte, 4å han kom in i rummet; när han hade funnit det, 1og han och var nöjd. RR