Aftonbladet – 30 september 1874, sida 3

Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej; hvad derutöfver är, det är af ondo. Ingen hade fallit på den tanken att fråga mrz Malloney, buru hon hade hittat vägen till sin forna matmor, och hon skulle visst icke ha sagt äågon savningen, i fall man gjort det, ty på följande sätt förhöll det sig dermed. Då mrs Malloney lemnade huset vid Belgrave Square, hade hon återvändt till TIrland och bott hos sin systerson, till dess han visade henne på porten. Det kunde nog gå an att tåla alla hennes infall och åt kenne upplåta det enda rum, som icke inkräktades af grisar och höns, och att stifta fred mellan sin hustra och henne, då de drabbade till sammans i ord och handgemäng — allt detta gick för sig, så länge nägra hundra pund, dem hon hade hopsparat under flere års tjenst, lågoi vågskålen; men då besparingarna gått förlorade ji en olycklig spekulation, blef mostern bortvisad med lika litet undsesnde för hennes känslor, som om hon varit grannens gris, hvilken olofligen gjort intrång på systersonens mark. Sålunda utstött i verlden, började hon tänka på sin sötaste miss Winnie och skref så till henne ett hjertrörande bref, hvari hon meddelade henne sina lidanden. Brefvet adresserades till Dunweannie Farm, der hon förmodade att miss Winnie ännu vistades, men det återkom till henne obrutet. Det har den gamla draken gjort! var hennes vredgade utrop. Sedan hon misströstat om hjelp från det hållet, for hon till London och sökte der, ehuru förgäfves, en plats, Då hennes tillgångar voro slut, beslöt hon att, som en sista, förtviflad utväg, vända sig till doktor Cameron. Han kunde bjelpa henne, om han ville, det visste bon, Till Russell Square ställde hon såle.