Aftonbladet – 30 september 1874, sida 2

I Det i dag hitkomna numret af den engelska tidskriften Economist innehåller under .J öfverskriften: Spanien och carlisterne en artikel, i hvilken redogöres icke blott för betydelsen af de senares belägring af Pam peluna och följderna af deras möjliga framgäng vid denna stad, utan äfven den roll Tysk,jland skulle kunna komma att spela i för,) höllande till Spanien i händelse carlisterne komme till makten. Economists artikel 1yder sålunda: Den energi, med hvilken carlisterne bedrifva belägringen af Pampeluna, synes antyda att en ny kris i det spanska inbördeskriget nalkas — en kris af icke mindre betydelse än den som för vågra månader sedan framkallades af marskalk Conchas undsättning af Bilbao. Icke heller kan förnekas, att den närvarande striden utkämpas under förhållanden som äro mycket gynnsammare än under den förra striden. Pampeluna är icke blott Navarras hutvudstad, utan nyckeln till denna provins; det är en af de punkter genom hvilka den republikanska regeringen äppu bar ett tag i de norra provinserna, och dess besittning eftersträfvas så mycket mer af carlisterne, som de innehafva så få befästa städer. Men utländska iakttagares intresse för belägringen af Pampeluna beror hufvudsakligen på den gannolika möjligheten, att denna stads kapitulation till följd af Moriones misslyckade försök att understödja den, skulle till den grad kunna uppmuntra carlisterne att de påskyndade en strid på öppna fältet melJlan sig och de flyende republikanska soldafterne. På utgången af en dylik strid kunde komma att bero icke blott den Serranoska regeringens öde utan äfven Tysklands politik mot Spanien. Det är derför värdt mödan att skärskåda hvad carlisterne göra joch hoppas kunna göra vid Pampeluna. Staden är genom sitt läge väl egnad för försvar och ehuru den som befäst plats icke kan jemföras med det obesegrade Bilbao, jkan den godt motstå en fiende, som icke är försedd med groft artilleri, på hvilket anfallsvapen carlisterne lida brist. Men platj sen är icke väl provianterad, och man tror att den republikanska garnisonen redan lider brist. Goneral Moriones är icke långt borta, emedan han har sitt högqvarter i Tafulla, en stad vid jernvägslinten mellan Pampeluna och Madrid i öster samt Saragossa i vester. Den utgör sålunda föreningspunkten mellan dessa tre städer. Men fastän afståndet icke är stort, försvårar dock i hög grad den mellanliggande terrängen hvarje eperation till stadens undsättande eller provianterande. Den väg, som Moriones armå måste passera för att kunna genombryta belägringshärens linier och för att kunna kasta in proviant i Pampeluna, går genom Zidacos trånga dal, hvilken på ömse sidor domineras af lodrätt nedstupande berg, hvilka carlisterne känna utmärkt väl till, och hvarifrån de mest förstörande anfall kunna göras på en fiendtlig styrka, som söker tränga fram genom passen. Moriones har redan gjort kraftiga ansträngningar att bryta fram genom dessa svåra naturliga hinder, men förgäfves; å andra gidan, i Cnenca, eiler slätten som omgifver den belägrade staden, samlas carlisterne dag för dag i allt större antal från alla trakter al Navarra och Guipuzeoa för att kanna kraftigare belägra staden, och man hör till och med talas om — fastän detta skryt sannolikt är högst apokryfiskt — väldiga stålbatterier, som blitvil reqvirerade från det kungliga högqvarteret för att belägra den navarresiska hufvudstaden. Garnisonen i Pampeluna har emellertid mer att frokta af hungern än af de stormande carlisterne, För den förra måste de slutligen gifva vika, såvida Moriones icke lyekas storma Zidacodalens pass och förse staden med proviant. Det förkunnas öppet af carlisterne, att om de skulle vara nog lyckliga att få Pampeluna att falla, skall don Carlos genast erbjuda Moriones batalj på öppna fältet, säker att en seger skulle öppna vägen för honom till Madrid. Vi tro icke för vår del, att någon seger, som carlisterne möjligen kunna vinna i norra Spanien, skulle vara tillräcklig att ställa flertalet af spanska folket på deras sida. Men det kan icke förnekas, att don Carlog arm6er raskt utveckla sig i wilitäriskl hänseende och att de efter en seger, som modfällde de republikanska trupperna, skulle väga göra ett anfall mot regeringens säte. Men det verkligt allvarsamma i situationen är den verkar, gom en carlistisk seger skulle ha på Tysklands politik mot Spanien. Det är mycket möjligt, att i händelse man funne det gå illa för marskalk Serrano, och att högsta makten i Spanien -hotade att komma i händerna på det ultramontana partiet, furst Bismarck skulle komma på den iden, att det vore värdt att utsätta sig för risker af en beväpnad intervention. — Tvifvelsutan skulle icke Tyskland i sådant fall uppträda, utan att inbjuda de andra stormakterna att samverka med sig; men det är mycket osannolikt att någon af dem skulle deltaga i interventionen och om de gjorde det, skulle deras verksamhet sannolikt blifva lika med noll, alldeles som förhållandet var med Spanien och England vid den mexikanska expeditionen. Hela interventionens makt och dess vinst — om det blefve någon vinst — skulle komma att tillhöra Tyskland. Det är orimligt att antaga, att den skarpsinnige stateman, som leder det tyska kejsarrikets politik, för något, som icke grundades på den politiska nödvändighetens starkaste skäl, skulle vilja beträda eröfringsbanan, med allt det förhatliga och farliga som den innebär. Ty att saken skulle blifva både förhatlig och farlig är säkert, Möjligen skulle en intervention, som man plstått, ha till följd, att spanska kronan ännu en gång erbjödes åt en tysk prins, och nu kunde deticke finnas något skäl, hvarför en yngre telning af hohenzollernska huset skulle vägra att mottaga den frestande gåfvan, så vida icke minnet af Amadeos vedermödor komme honom att rygga tillbaka. Det kan emellertid anses för gifvet, att en tysk furste, som blifvit satt på tronen i Madrid, icke skulle blifva lemnad allena att kämpa sin strid mot carlisterne, alfonsisterne och demokraterne. Han skulle snart lära sig att stödja sig på sin store slägtings militära styrka, och Spanien skulle kanhända komma att då få lika mycket tyskar som det under Karl V:s tid hade flamländare på statens alla civila och militära poster. Det är öfverflödigt att påpeka, hvilka möjligheter till kommande faror, som ligga i detta det tyska lynnets tendens att vilja tvinga sig till höga ställningar, då denna tendeng skulle komma i strid med spaniorernes medfödda afundsjuka mot alla främlingar. Den 20 Sept. var fyrs-krsdagen af de itaieuska truppernas inryckande i Rom och störtandet af påfvens verldsliga makt. Naurligtvis har denna dag mångenstädes i ttalien blifvit frad, eftersom konungariket rar nämnda tilldragelse att tacka för aflutningen af sitt enhetsarbete. I Rom fiades: den medelst aftäckandet af en minwesvård öfver de vid stadens intagande 1870 allna soldaterna. Festligheterna egde rum närvaro af inrikesministern. militära ach