Aftonbladet – 29 september 1874, sida 2

som den nuvarande. Nu har dock, ehurw motionärerna välbetänkt framkommo med sitt förslag under en tidpunkt, då mar ännu icke visste, hvem som skulle biifva den sist afgångne öfverståthållarens efterträdare, och då deras förslag såledeg omöjligt kunde innebära något personligt förnärmande för den blifvande innehafvaren af embetet, det visat sig att den ställning öfverståthållaren de facto innehar i beredningsutskott och nämnder, verkat till den grad förlamande på deras ledamöters omdöme och sjelfkänsla, att de kunnat -förfäkta åsigter, dem vi knappast anse tänkbart att de i ett annat fall skulle omfattat. Vi se ett bevis härpå bland annat i det förhållande, att utskottet och nämnderna, osktadt sex månaders betänketid, icke mäktat åstadkomma en skymt af skäl utöfver dem, som androgos i deras år 1869 då enahanda fråga var å bane, afgifna och då grundligt nedgjorda utlåtanden, undan tagandes möjligen det ofvanför anförda, för hufvadstaden så smickrande antagandet, att den icke sluter i sitt sköte en man, lämplig att af medborgares förtroende beklädas med uppdraget att vara ordförande hos fullmäktige, beredningsutskott och nämnder. Vi neka icke, att det är föga angenämt att sysselsätta sig med förfäktandet af åsigter, hvilka förefalla så axiomatiskt sjelfklara, att något bevis för dem knappast kunde tarfvas, och med att vederlägga motskäl, som borde falla under tyngden af sin egen absurditet; men då beredningsutskott och nämnder nu ånyo underkänt de ofta andragna: skälen för den påyrkade reformen och dervid åberopat endast deras förr framburna skenskäl, så tvingas vi att än en gång till ämnet återkomma för att till skärskådande upptaga argumenten pro et contra.