Aftonbladet – 25 september 1874, sida 2

som kunde gjort ett så lysande parti! O, bästa doktor, ni kan icke föreställa er, huru jag led; men det skulle vara grymt, efter så många år, att låta dem lida derför. De måste säkert haft en pröfvotid, och hårdbjertad har jag aldrig varit. Jag måste söka glömma, att de äro hans barn, liksom jag icke kan glömma, att de äro hennes. Jag undrar, om någondera är lik henne. Det gläder mig att ätminstone den ena bär hennes namn. Omkring tre veckor härefter, då doktor Cameron vid ett hörn af Grosvenor Square stod och väntade på sin vagn, kände han sig öfverraskad af att någon bakifrån närmade sig och helt ogeneradt tog honom un der armen. Han vände sig om och såg mrs Charlton Leigh, som blossande och brådskande utbrast: — Ack, doktor, så glad jag är attjag träf. fat er! Jag har så mycket längtat efter att få berätta er allt, men jag har ej begripit, huru jag skulle få träffa er, och aå står ni här, likeom sänd af försynen. Doktorn såg på sin klocka. Jag kan promenera ett slag omkring torget med er. Utan företal kastade sig mrs Leigh gonast in i sitt ämne, bid Nå väl, doktor, nu har jag sett dem, och värt sammanträffande var högst tillfredsställande. Jag tänker alldeles som ni. Hvad ni alltid har rätt! Den ena är, som ni gäger, en engel, en lefvande arbild af modern, ned hennes intagande väsende, i röst, leende och sätt så lik henne, att jag tycker let är, som om min syster åter gstode fråmför mig. Den andra förefaller, alldeles som ti säger, såsom en ritt god liten flicka, men allt för förnuftig och allvarsam för att rara så ung och är dessutom så lik sin far,