Aftonbladet – 25 september 1874, sida 2

hade väntat, ty mrs Leighs nästa ord voro: Lomna mig deras adressy jag vill nu genast fara till dem. Nu är det omöjligt, De äro vid en badort. ; Naturligtvis! Menniskor äro alltid vid en badort eller på annat sätt ur vägen, då man vill träffa dem, Nå, när komma de kter? De reste bort på en månad och nu är halfva den tiden tilländalupen. Ni måste således vänta fjorton dagar, men för att påskynda saker går det ju an att skrifva till dem. På inga vilkor utbrast mrs Leigh helt förskräckt. Jag önskar öfverraska dem — jag skall personligen knyta bekantskap med dem. Som Josef med sina bröder, sade doktorn och log, ty han visste, huru högt hans gamla vän älskade sensationsscener och bura igenkännandet med dess törar och kyssar, dess utrop och förklaringar skulle vara i hennes smak, Huru skulle jag kunna kompromettera mig, innan jag sett dem först och sjelf dömt, hurudana de äro? Blott fjorton dagar! Hvarför icke så gerna ett år? Och att tänka sig något så eget, SOm att dessa barn varit era skyddslingar, kära doktor! Jag tyckte, ni nämnde, att de 8e bra ut. och äro presentabla? : Den ena ser bra ut och är presentabel samt derjemte, som jag tror, en mycket god flicka; den andra är något mera — hon är en engel. N Ack, jask; ja Miriam var äfven en envel, en verklig engel, och så kastade hon bort sig åt denne afskyvärde musiklärare — on karl af högst simpel härkomst — hon,