Aftonbladet – 24 september 1874, sida 3

gen, att det bebådade ett långvarigare besök, ty var läkarens tid knapp, såg han ej ens åt den stora, beqväma länstolen. Låt oss då höra, hur det står till. Jag har under hela hitresan ansträngt mitt förstånd för att gissa, hvilken ny sjukdom ni nu möjligen kan ha upptäckt; jag trodde nämligen, att ni redan genomgått alla plågor, hvilka blifvit den arma mensklighetens arfvedel, men ni fruntimmer ega i sanning den mest förvånande uppfinningsgåfva. Aktk, så ni talar, doktor! inföll patienten med harm, såsom vanligt väckt af hans sarkasmer och sin inbillade sjukdoms apati; mitt onda är visst icke nägot nytt, och jag är visst icke den, som ger vika för dåraktiga fantasier. Ingen har känt, och jag tror att ingen någonsin kommer att känna, hvad jag har lidit i tysthet. Nej, det anser jag vara en omöjlighete, sade dektorn torrt. Ja, ni må gerna skratta; jag vet nog, att ni anser det: blott vara inbillning och dårskap, men en gång, då er gamla vän är borta, skall det göra er ondt att ni så har kunnat missförstå och smäda henne. Dok tor, ni må tro mig eller icke, men jag är fallkomligt öfvertygad derom, att min lefver är fastvuxen vid den ena sidan. Jag har alltid misstänkt den saken — alltid, men nu är jag säker derpå. Jasb. Det kan icke vara något tvifvel derom. Mrs 8... var här i förmiddags och berättade om en syster till henne, som dött af denna svåra sjukdom, ; och våra symptom voro precis. de samma. Huru! Ni tror det icke? Kanske vill ni rent af neka till, att jag ens har någon letver, (Forts.)