Aftonbladet – 24 september 1874, sida 2

vid att vänta, skulle längta efter sitt te. Ruth tog ett steg framåt, tänkte på Miriams bleka, trötta ansigte och steg med klap. pande hjerta in i boden — för att få höra, att mr Morrison var bortrest flere mil inåt landet och att han ej väntades hem förr än sent på aftonen. Var det något, som miss Edgestone hade att befalla? Nej, men hon måste träffa nir Morrison. Hon ville komma tillbaka följande dag. Detta dröjsmål, så betydelselöst det kunde synas, var ett hårdt slag för stackars Ruth. Ovisshet är af alla motgångar den pinsammaste, och tanken på nästa dag plågade henne, stackars dåraktiga ,öfvermåttan känsliga Ruth! Hon skyndade hem, förjagade, innan hon inträdde i förmaket, alla spär af oro ur sitt ansigte och helsade med sin vanliga, lugna glädtighet på Miriam, som ännu med en trött och missnöjd min satt qvar vid fönstret, Innerligt ångerfull öfver-att hafva lemnat henne så länge ensam, började Ruth en omständlig berättelse om sin promenad, nämnde hvilka bekanta hon hade mött, alla frågor hon emottagit om den sjuka, alla besök, som blifvit lofvade o. s.-.v.; men Miriam :ville alls icke bli god, och helt tvärt afbröt hon Ruths berättelse med att säga: Doktor Cameron har varit här. — Ack, hvad jag är glad! Hur tyckte han att det är med dig? Derom sade han intet; hvad mera är, han brydde sig icke alls derom. Han frågade ej något, föreskref ej något, men satt en halt timme fördjupad i tankar. Himlen vete hvarpå han tänkte; icke var det på mig. Hvad bry dylika, förnäma doktorer sig -om fattigt folk som vi, hvilka ej kunna betala deras arvode?