Aftonbladet – 23 september 1874, sida 3

n första 5gsonblicket gsäsom en i våra dagar -Iny fråga, men hon är i sjelfva verket en gevgångaro från uräldsta tider, och sedaa -I detta alternativ: bränna eller begrafva riliken? en gång blifvit uppstäldt, så kan , l man våga påstå att denna återuppståndna tanke säkerligen icke skall lemna oss någon ro förr, äv frågan blifvit löst i den rikt ning, som för samhället är den bästa. Det var en tid, längesedan hänsvunnen, då golfven uti och omgifningarna kring I templer icke utgjorde begrafningsplatser, då de andäktige ej berördes af den vidrisa I liklukten, då cypresser och cedrar, i det de ; nppfylde luften med balsamisk : vällukt, -) beskuggade de kostbart arbetade urnor, fylda med de bortgångnes aska, hvilka blifvit uppstälda till evig åminnelse och fuktades af de fromma elterlefvandes tårar. Detta var under den tid, då orientalerne, då greker och romare brände siaa aflidne, ettförfariogssätr som för öfrigt var i bruk äfven hos etraskerae, germazerne och judarne. Hos sist nämnda folk syres likförbrämningen hafva utgjort en bedersbevisning, som Jeudast tillkom konungar och högt förtjente Jmän; så t. ex. keter det i I Samuels bok r r loch bans sögers lekamen med af muren i i Botbson och de kommo till Jabes och brände dem der; hvaremot det berättas om Joram (2 Kröniked. 21 kap. 19 v.) att han dog i till hans ära. ; Likförbränningen, som under hedendemens senare tider blef. mer och mer åsidosatt, J upphörde efter haud i och med kristendokyrkofäderre gerna ville aflägsna allt, som Jerinrade om hedniska bruk. Till likförbränningens afskaffande hos de kriztnade folken bidrog utan tvifvel äfven en oriktig uttydniog af läran om de dödas uppståndelse. I våra dagar brukas likförbränuing envdast af hirduerne och några afrikanska I folkslag. Enstaka tillfällen af likförbränniovg hafva dock förekommit. Så blef t. ex. Henry Laurens, president för den första I nordamerikanska kongressen, enligt sin egen I bestämda föreskrift, bränd efter döden, och är 1822 läto lorå Byron och Trelawny bränna liket at sin vän skalden Sbelley och bi satte sedan havs aska i den engelska kyrkogården i Row. Den senaste, mycket omtalade, likförbrännisgen inom Europa agde Irum vid Firenze den 1 December 1870, då liket efter ratjan af Kelapore enligt hinduiskt bruk uppbrändes på ett bål, som be Iströddes med kamfer och välluktande röIkelse, Åskhådarne a? denna likförbränning kommo till den öfvertygelsen, att förbränning måste vara det mest lämpliga sättet att tilliatetgöra lik. Man kunde endast beklaga, att icke ännu uppfunnits något haIstigare och billigare förfaringssätt än det, som hinduerne begagnade. ) Det är denna praktiska sida af frågan, eller bästa sättet att verkställa likförbränning, rom under sista åren varit föremål för talrika experiment och undersökningar, synnerligast i Italien, som, nu återuppvaknadt från en läng social och politisk domning, med ungdomlig ifver arbetar i vetenskapens och framåtskridandets tjenst. Redan den internationella läkarekongress, som hölls i Firenze 1859, afgaf, efter ett uttömmande ordskifte om olika likbehandlingssätt, det yttrande, att likförbränning vore oundsängligen nödvändig i den menskliga odlingens och den offentliga sundhetens namn; och i den lombardiska akademiens sammankomst den 2 Augusti 1872 utfästes ettpris af 1000 lire för den bästa inom 1877 års ntgäng inlemnade framställning af ett likförbränningssätt, som kan träda i stället för den nu vanliga begrafnivgen, med ändamäl att bryta en bana för denna sundhetsreform. På verldsutställningen i Wien förlidet år såg man i det italienska galleriet en modell till likförbränningsugn, uppfunnen af Lodovico Brunetti, professor i patologisk anatomi vid universitetet i Padova, och i en bilagd uppsats om Cremazione dei Cadaveri fann man en redogörelse för de försök med likförbränning, hvilka Brunetti anställt och hvarigenom han ädagalagt, att denna förbränning är praktiskt utförbar med en ringa kostnad. Jemte Brunetti har en hel rad af italienska vetenskapsmän drbetat i samma riktning, bland hvilka i första rummet böra nämnas Polli, Pini, Colletti och Gorinni. Wegmanp-Ercolani har utgifvit en afhandling om Likförbränning eller begrafning?, från hvars fjerde upplaga en dansk, sedermera till svenska öfverflyttad, öfversättning nyligen utkommit. I Tyegkland har denna fråga blifvit behandlad i dagliga tidningar och tidskrifter, t. ex. i den vidt spridda Gartenlaube. och i Berlin finnes redan en Verein fir Leichenverbrennung, inför hvilken dr Baginsky hållit ett offentligt föredrag om Die Leichenverbrepnung vom Standpunkt der Hygieine samt dr Bernstein ett annat dylikt: Ueber Pietät gegen did Todten. I England har saken väckt den största uppmärksamhet, särskildt genom en skriftvexling i flere tidningar emellan sir Henry Thomson och dr Holiand m, fl., för hvilken en redogörelse, öfversatt på danska språket, föreligger under titel Ligbrensding eller det afsjelede legemes behandling efter döden. Genom denna korta historiska öfverblick hafva vi velat framhålla, hurn denna gamhällsvigtiga frågas ställning för det närvarande är, och vi öfvergå nu till en närmare betraktelse af sjelfva saken. 5 Det sista andetaget har upphört, lifvet har slockrat och det organiska väsende, som nyligen lydde en individuel viljas bud, ligger der maktlöst, stelnadt, hemfallet ät förgärgelsen, väckande bittra känslor af sorg och saknad hos efterlefvande fränder. Denna sorg och saknad ha föranledt, att i alla tider försök blifvit gjorda att bevara kära aflidnes drag. men allt förgäfves. Det uttryck hos den afhållne döde, som i de efterlefvandes ögon kan synas vitna om lugn och frid, försvinner snart, och anletet liksom hela kroppen vanställes af förruttnelseng allt mer tydliga och för våra sinnen vidriga framskridande, och det numera hemska, afskräckande ntseendet grumlar den bild, vi i vårt minne ega af honom från hans falla lif och verksamhet. Vi kunna med all vår kärlek och alla våra åtgärder i det hela intet uträtta emot de fysiska och kemiska lagar, åt hvilkas välde den döda kroppen är utan miskund hemfallen, Den döde öfverlemnas åt grafven, och i degs djup dölja vi för våra blickar det vederstyggliga fortskridandet af den förvandling, hvarigenom till slut den kropp, som af stoft är kommen, skall blifva till stoft igen. En diktare har väl sagt: blott en enda förskräcklig önskan stod mig åter: jag ville sänka min blick djupt ned ien grafs olyckliga natt och s8e:.., men, i sanning, hvad man der för se, är af så fasaväckande och vederstygglig beskaffenhet, att vi icke ens vilja försöka i ringaste mån skildra det: AS ME NE EDET Per VE VISAN PN vm grufliga smärtor och hans folk brände intet) .jmens införande i det vestra Europa, må-l:; Thända deis emedan de första kristne villel: undgb att väcka uppmärksamhet genom li-: kens. förbränning, hvarför de hemligen be-: grofvo dem, dels emedan z2postlarne och : i (31 kap. 12 v.): och de tego Sauls lekamen ket at. DR. för a rk FRV kate MR KA BR RA Rb NS Jeg -R rg FE RR tet DR Oe DM vt RR ON O FA KL kr ON DD rd ne oo ha kr 3 Gå FS I NN 2 AO FR KE AA AA DO KA AD Fr DO å 0 d oo ret st RR I 0 FLER Im fu fu MÅ