Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

Miriam skrattade. Jag tänkte på de hundra pund, som pappa Ilbnade en vän som respengar till Amerika, och dem denne aldrig återlomnade. Detta hände för många är sedan, men hvar gång jag särdeles mycket önskar mig någonting, erinrar jag mig dezna summa, och då använder jag den i tankarna, alldeles som om jag hölle den i mina händer. Innan han reste, lermnade han pappa sin jurists adress och lofvade attinom ett år återbetala pengarna, men mr Felton har sedan dess icke hört af honom det minsta och lika litet ha vi gjort det. Felton! upprepade doktor Cameron. Det var namnet på hans egen jurist och förtrogne vän. Men ack, btertog Miriam i nedslagen ton och besinnade sig, jag berde icke ha sagt allt detta. Hvad skulle Ruth säga, om hon visste det? Hon förmanar mig alltid att aldrig berätta om våra enskilda angelägenheter, i synnerhet icke om våra penningbekymmer, för någon mennieka; desautom har hon särskildt förbjudit mig att tala härom med er. Nu är jag ledsen öfver, att jag så kunde glömma mig! Men nisäger henne ju icke, att jag har pratat så dåraktigt? Hon är så god, att jag ej kan uthärda tanken på att göra henne emot. Doktorn gaf det begärda löftet, steg kter upp, tryckte hennes hand till afsked ock for utan att yttra ett ord af deltagande, utan en helsning till Rath.