Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

Ja; men huru kan ni veta detta? frågade Miriam, och de stora, ljusbruna ögonen öppnades med ett uttryck af förväning. Ni vet väl att vi högländare se litet mera än annat folk. Kanske ligger också nägonting i er röst, ert ansigte, ert sätt, som förråder er. Detta är hvad Ruth också säger —att mitt ansigte är ett fönster, genom hvilket man kan se allt derinom; men min längtan — ty jag har endast en — är väl ändå icke så oförståndig; jag känner blott ett outsägligt begär att få andas riktigt frisk landtiuft, ja, o! om ni anade, huru jag längtar derefter! Stackars barn! Läkarens sympati var väckt och han återtog sin plats. Miss Edgestone nämnde en gång till mig, att ni ej har varit utom London på tre år. Nej, inte sedan pappas död; men jag har aldrig förr än nu längtat derefter, sommar. ferierna ha förut för mig alltid varit den gladaste tid på hela året. Ibland plägade vi sätta oss i Kensington-trädgården för att läsa eller arbeta till samman; önskade vi något ombyte, foro vi för en dag till Kew, Richmond eller Kristallpalatset. Ibland, då vi hade litet pengar öfver, hände till och med, att Ruth tog mig med sig att höra Christy Minstrels, eller till Colosseum, till madame Tugsaud eller på något annat shillingsnöje, som jag sjelf fick välja. Jag har förut funnit allt sådant mycket roligt, men nu drömmer jag icke om annat, hvarken natt eller dag, än om att riktigt få lemna staden och komma antingen på landet eller till hafskusten, hvilket likväl Ruth förklarar vara omöjligt. Men ni skall aldrig kunna gissa, hvarpå jag tänkte, då ni kora. Då behöfver jag 6j heller försöka, eller hura?