Aftonbladet – 23 september 1874, sida 2

var en liten stackare! Nej, till honom ville Ruth icke gå, det syntes henne vanhelgande att ens tala med honom om Miriam. Sklunda återstod endast slagtaren — en sträf, ohyfsad man, stor som en jätte, högljudd och med ett brutalt sätt. Men Ruth erinrade sig ganska väl, att en dag, då en utsvulten hund hade smugit sig in i boden och sett på honom med bedjande, hungriga ögon, hade han ej allenast kastat åt det stackars. djuret ett stycke kött, utan talat vänligt och beskedligt tillika. Ett hjerta, som kunde hysa medömkan för en eländig hund, skulle nog äfven värmas af deltagande för en sjuk och värnlös flicka. Till honom ville hon gå, honom ville hon säga allt — äfven sin oro för nästa qvartals skol-inbetalningar, hvilkas uteblifvande måste hindra henne från att då uppfylla sina löften — och bedja honom vänta. Kanske skulle han svara, som hon hade hört honom göra en gång förut, att den, som ej kan betala kött, gör klokast i att icko äta det; eller skulle han måhända, efter att ha gifvit anstånd med betalningen, blifva högljudd och närgången, klappa benne på axeln eller taga henne under bakan. Stackars Ruth! Fattigdomen medför sorgliga förödmjukelser, och vissa naturer draga sig med nervög känslighet tillbaka för beröringen med brutala och ohyfsade menniskor. Fem pund, sexton shilling och två pence! — en alltför ringa summa för ett så stort obehaglRuth flyttade blicken från den antecknade skulden till Miriams bleka, vackra ansigte — detta ansigte, öfver hvilket dödens skugga så nyss hade hvilat, och äfven nu kunde hon ej återhålla en rysning vid tanken på att den skuggan kunnat öfvergå till grafvens mörker och för alltid dölja de älskade dragen för henne, Ruth steg upp; hennes